Vem vinner?

En fråga jag upplever en stor avsaknad av vid reflektion samt förståelse kring vad det formella analytikerjobbet handlar om, är att förstå den underliggande incitamentstrukturen för såväl analytikern som för analytikerhuset eller uppdragsgivaren. När ett analyshus eller en analytiker publicerar ett köpråd eller ett säljråd på en aktie, är det då viktigt att förstå ifall det kan finnas konflikterande intressen mellan läsaren av analysen samt upphovsmannen.

I och med att analyshus, som Carnegie, i dagsläget i huvudsak får betalt när du handlar en aktie,  skapar detta naturligtvis ett incitament för dem att agera på ett sätt som ska få dig som investerare att mer aktivt delta i handel – för vilken Carnegie senare kan erhålla en provision. Problematiken är uppenbar när man väl tänkt på den, och jag skulle vilja påstå att alla seriösa privata investerare tar detta principal-agent problem i hänseende, när de gör sin bedömning om huruvida information är tillförlitlig eller inte.

För att parafrasera Warren Buffett. Att ha en analytiker som i slutändan får betalt per aktiehandel du som kund genomför, vore detsamma som att en doktor fick betalt per gång han kunde lyckas förmå dig att byta piller och livsvanor (gärna under förevändningen att det skulle vara hälsosamt att leva på det sättet).

För att parafrasera Charlie Munger. Det går inte nog att understryka vikten av att förstå the power of incentives, och för att inte bli långrandig och föregripa diskussionen lämnar jag er därmed med uppmaningen att ständigt i samband med läsandet av information och analyser från såväl andra som er själva, ha koll på vem vinnaren är på att analysen eller informationen formulerats på ett speciellt sätt.

Väl mött, och på återseende.


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>