Del 2 – 2009

I början på januari 2009 fick jag in pengar från Tanganyika-affären på mitt konto och satte en del av detta i ett liknande arbitrage i rederiet Broström, som hade fått ett anbud av Maersk. Det verkade vara ett i alla avseenden tämligen säkert case. När ett så oerhört mycket större företag som Maersk köper upp ett relativt litet som Broström försvinner mycket av oron som ibland finns kring uppköpssituationer. Att myndigheter ska ha invändningar av antitrustkaraktär blir oftast mindre sannolikt samt att finansieringsbekymmer knappast lär dyka upp. I Tanganyikas fall var det kinesiska staten som ytterst stod som garant för finansieringen (huvudägare) medan Maersk förstås är ett av de största företagen i världen i sin bransch och det 147:e största av alla i världen (2010).

Vad det gäller arbitraget i Broström var spreaden mindre men tidshorisonten kortare. Snittiden för mitt innehav blev 10 dagar och jag gjorde dryga 3% på affären., vilket förstås icke-riskjusterat blir över 100% i annualiserad avkastning, något jag förstås inte förväntade mig att göra i snitt på affären* . Hursomhelst var det nog även utan lyxen att kunna titta i backspegeln en bra affär, även om jag inte lyckades göra det med någon extremt stor andel av portföljen (~10%) både på grund av halvdålig likviditet och uppbundna tillgångar.

Senare i januari fick jag också köpt en hel del PA Resources-konvertibler, vilket jag har skrivit ett långt inlägg om här, så låt mig inte uppehålla er vid det igen.

Under våren gjorde jag en hel del köp, bland annat Berkshire Hathaway och mer Handelsbanken till 90 kronor, vilket mitt under den brinnande finanskris får anses vara årets ”bäst” tajmade köp. Jag gjorde också ett annat köp som visar på min relativa oerfarenhet som investerare, vilket var en investering i Rederi AB Transatlantic, RABT. Ett annat rederi alltså, men den här gången som en långsiktig investering. Jag hade tittat på deras historiska siffror samt deras balansräkning och tyckte mig finna säkerhet i detta. Men icke, deras flotta var ganska gammal (och flera av fartygen enkelskroviga, vilket med hänsyn till oron för oljeläckage är rena dödsdomen för dem på andrahandsmarknaden) och hursomhelst är värderingarna av fartyg efter år av högkonjunkturer och måhända lite för långsam nedskrivning av tillgångarna inte mycket att lita på.

Självklart var jag inte kompetent att värdera RABT:s flotta, men att döma av pengablödandet sedan dess borde den inte ha värderats till över skrotvärdet. Jag ser i den här affären något av en parallell till Warren Buffetts köp av Berkshire Hathaway – en investering i en kapitalintensiv bransch med dålig och slagig avkastning på eget kapital. I mitt fall var det förstås ännu värre eftersom jag verkligen inte förstod branschen, något Buffett säkerligen gjorde men ignorerade med hänsyn till företagets tillgångar.

Under våren sålde jag också mina H&M-aktier till 330 kronor (före split). Därefter följde en lite mindre intensiv tid då jag, förutom ett köp av Castellum-aktier, slutade handla aktier allt eftersom börsuppgångarna från vårens bottennivåer fortsatte. När jag hittade Bahnhof i slutet på juli fick jag dock börja köpa igen. Aktien handlades till multiplar som i paritet med övriga börsen men växte med 50% per år vid tillfället.

Hela bolaget kostade under 100 miljoner kronor och verkade gå mot runt 10 miljoner efter skatt i årsvinst samtidigt som man växte starkt i kundantal (för 2,5 år sedan var företagets profil väldigt mycket mer lutad mot privatsidan än den är nu). Det var helt enkelt väldigt billigt, men detta berodde i mångt och mycket på den då usla likviditeten i aktien. Många har klagat på likviditeten hos småbolagsaktier idag, men Bahnhof under den här tiden var sällsamt illikvid för att vara ett välmående, vinstgivande företag, vilket förstås berodde på att så många aktier hade varit i huvudägarnas händer så länge. Hursomhelst lyckades jag köpa en del aktier till runt 10 kronor, men jag fortsatte bygga på positionen under hösten då aktien stadigt steg hela tiden – kanske en effekt av ägarspridningen under våren men säkerligen också av fortsatt bra resultat – något som var psykologiskt svårt trots att jag var så övertygad om företagets kvaliteter.

Under sensommaren och hösten sålde jag mina innehav i PA Resources, Berkshire Hathaway och Transatlantic. PA Resources blev en väldig framgång trots att jag nu hade upptäckt företagets uppenbara trovärdighetsproblem, medan Berkshire Hathaway hade gett mig 40% uppgång i dollar men avsevärt mycket mindre i svenska kronor. RABT hade gett en smärre förlust men det innehavv tillsammans med PA Resources-positionen var båda mycket lärorika för mig. De lärde mig rent praktiskt något jag hade vetat tidigare i teorin: att hålla mig till saker jag faktiskt kunde göra någorlunda bra bedömningar av. Rederier och oljebolag med tveksam intjäningshistorik och problem med trovärdighet hos ledningen tillhörde inte den kategorin.

Vid den här tiden sålde jag också av alla mina fonder och valde att modellera om hela portföljen till aktiv investering. Dessutom köpte jag in mig i Swedish Match, vars stabila kassaflöden, otroliga marknadsposition och aktieägarvänliga policies verkade undervärderas av marknaden till priset 153 kronor.

*Bra lathund här. Vad man får göra är helt enkelt att helt subjektivt försöka värdera olika faktorer såsom sannolikheten för högre bud, hur mycket man förlorar på en misslyckad affär, hur lång tid det tar innan man får sina pengar i snitt vid en lyckad affär och sätta in detta i en Kellyformel, sedan kan man mer eller mindre ignorera allokeringen som formeln ger på grund av risk of ruin och Warren Buffetts regel nr 1 och 2. Det intressanta är snittavkastningen och ifall den möter ens avkastningskrav.


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>