Ekonomi, biologi och fysik

I ljuset av marknadsrörelserna i samband med katastrofen i Japan tänkte jag ge min syn på frågan om marknadens effektivitet.

Den här bloggen tar sällan upp ämnet ekonomi i stort, mest för att jag är av åsikten att mycket av ekonomiska idéer är godtyckliga och modellerna sällan väl underbyggda eller genomtänkta. Eller rättare sagt, de är kanske väl underbyggda men de litar alltför ofta för mycket på sina, ofta falska, grundantaganden. Det ges sällan utrymmen för att de ibland högst tvivelaktiga axiom som uppställs för att teorierna ska ha ett faktiskt värde kan vara felaktiga och man litar alltför mycket på induktiva metoder.

Det är denna längtan efter en rigid vetenskaplighet, som helt enkelt inte står att finna inom ämnet ekonomi, som gett upphov till idéer om den effektiva marknaden, CAPM och VAR bland mycket annat. Dessa bygger i mångt och mycket på rationella agenter som snabbt hittar equilibrium på marknader. De behandlar helt enkelt marknadens aktörer som fysiska krafter, som verkar på samma vis oavsett situation helt rationellt och utan känslor. Detta genererar modeller som säger att en aktie som har sjunkit 50% är betydligt mer riskfylld än en som har stigit 10%, något som för en privat uppköpare är ett fullständigt barockt påstående. Hur skulle det kunna vara mindre riskfyllt att betala 500 miljoner för ett företag än 1,1 miljard?

Uppenbarligen har marknaden någon magisk kraft som gör att människor där, men ingen annanstans, agerar rationellt och logiskt i egenskap av sina stora massor. Att “pöbeln” i grupp agerar fullkomligt oförutsägbart, manodepressivt och lättlurat på alla andra områden är tydligen oviktigt (för att göra det enkelt för mig offrar jag mig för Godwins law och faller tillbaka på det mest klassiska exemplet: Nazityskland).

Inom de mjuka vetenskaperna finns det ett fenomen som brukar kallas för “physics envy”, det vill säga en tendens att till varje pris vilja kvantifiera alla faktorer och stoppa in i matematiska modeller som sedan kan spotta ut något man kan luta mot. Något som fick Long-Term Capital Management att ha en hävstång på upp emot 1:100 och ändå tro att deras verksamhet var totalt robust; deras historiska modeller sade trots allt att de skulle gå i konkurs en gång per 100*universums ålder. Uppbackade av de båda nobelpristagarna Scholes och Merton var det få som vågade säga emot. Skulle vilja rekommendera den välskrivna boken “When Genius Failed” av Roger Lowenstein för en mer omfattande bild av LTCM.

Min syn är omvänt att ekonomer bör börja snegla mer mot både biologi och psykologi än fysik, vilket det i alla fall finns en del framstående ekonomer som håller med mig om. Jag snubblade över den här artikeln idag, vilket var vad som fick mig att börja skriva den här posten.

Kortfattat är min uppfattning att marknaden är oerhört mycket mer styrd av likviditet än de traditionella ekonomerna vill erkänna. Likviditeten i sin tur är dels styrd av stora institutionella spelare vars incitament inte alls är nyttomaximering i form av optimal avkastning för sina portföljer, utan ofta styrda av dels juridiska restriktioner, dels egoistiska mål som är vitt skilda från avkastningsmaximering och dels relativa mått (incitamentet att riskminimera i form av att kopiera index snarare än vitt skilja sig och riskera underavkastning, vilket skulle leda till krympande inkomster). Resterande delen av marknaden består av privatpersoner, som till väldigt stor del är både okunniga och känslostyrda, vilket i ännu högre grad tenderar att förstärka likviditetsaspekten.

Marknaden är förvisso i många avseenden effektiv eller nära effektiv, men i minst lika många fall styrd av snedvridna incitament till följd av dåligt konstruerade regleringar, dåligt informerad allmänhet samt dålig genomlysning av marknaden.