Utdelning i Homemaid och insiderförsäljningar i Bahnhof

Idag meddelade Homemaid att styrelsen föreslår dela ut 35 öre per aktie i vår. Det är rätt mycket mer än jag hade vågat hoppas på. Jag räknade med i runda slängar 20 öre eftersom företag brukar vara förhållandevis försiktiga när de ger ut sina första utdelningar för att sedan istället kunna öka dem senare och göra marknaden glad. Direktavkastningen på stängningskursen 6,60 är hela 5%, ovanligt stort för ett tillväxtbolag. Marknadsreaktionerna på beskedet säger dock en del hel om hur ineffektivt bolagen på de mindre börserna handlas, där företag utan vinster eller ens seriös verksamhet är kroniskt övervärderade och de få guldkorn som existerar alltför sällan är tillräckligt uppmärksammade.

Samtidigt noterar jag att storägaren KN Telecom (Jon Karlung och Anderas Norman) gjorde ganska stora försäljningar precis innan nyår. Vad anledningarna till det är tänker jag inte spekulera i, men det är en klart negativ nyhet. Dessutom har CFO Tobias Lewén nu gjort sig av med alla sina aktier. Det är inte utan att man börjar undra lite hur insidersen ser på värderingen av bolaget på börsen.

På tal om utdelningar så ska det med tanke på Bahnhofs förvärv av Sting Telecom bli intressant att se vad deras utdelning hamnar på för året. Målet är 50% av vinsten men frågan är om man verkligen kommer att hamna så högt i år.

Anledningar till att utdelningar inte håller måttet.

Jag, mina kära vänner, är utdelningsmotståndare.

Det jag menar med detta, är att jag starkt ifrågasätter den struktur att skifta ut pengar till aktieägarna, det innebär att dela ut pengar via ett utdelningsförfarande. Dessutom ifrågasätter jag starkt de argument som framförs av utdelningsvänner, som fungerar som motiveringar för att utdelningar får fortsätta bestå på det sätt det gör idag.

Huvudsakliga skäl står att finna som följer:

Skattehänsyn

Detta är det enskilt viktigaste argumentet. Ifall jag äger en del i ett företag, så gör jag det av en orsak: att jag finner företaget vara attraktivt till den prissättning som råder. Så länge jag bedömer företaget i fråga att vara attraktivt, har jag ett intresse av att kontinuerligt investera mer pengar i företaget för att på så sätt utöka min andel av bolagets vinster. Det är för mig fullkomligt onödigt, att pengar ska fördelas ut via en utdelning där jag beskattas till 30% av utdelningen och sedan tvingas öka i företaget separat, när företaget i fråga istället kan använda sig av aktieåterköp för att långsamt och kontinuerligt utöka min personliga andel av företaget.

Övriga argument

Bland övriga argument finns exempelvis flexibilitet. Genom att kontinuerligt dela ut pengar i form av aktieåterköp, kan företaget hålla sig närmre sin “optimala” cash reserve över året. Att ha en klumpsummeutdelning, innebär antingen att bolaget i fråga får anses vara överkapitaliserat under vissa tider på året (strax innan utdelning) eller underkapitaliserat (strax efter utdelning). Ingetdera är att föredra. Notera att jag är en mycket stark förespråkare av en stark balansräkning, men allt annat lika, så stärker ett återköpsförfarande möjligheterna för en sådan, gentemot ett klassiskt utdelningsförfarande. Ifall exceptionella tider råder, så kan återköpsförfarandet snabbt avbrytas för att då kontinuerligt bygga på den cash reserve som finns.

Det finns ytterligare argument att finna i att återköpsförfarandet är att betrakta som mer konsekvent, mindre förvirrande och mer rättvist än ett utdelningsförfarande. Exempelvis slipper börsbolagens verkliga storägare utdelningsskatt på de innehav vilka de ägt i mer än 1 år och har en ägarandel större än 10%. Att konsekvent missgynna småsparare gentemot storägarna på det sättet att pengar delas ut, skulle nog folk bli upprörda över ifall de förstod hur det låg till. Det här inlägget kan förhoppningsvis vara ett inlägg i debatten, åt hjälp för åtminstonne någon!

Väl mött,

David