Del 2 – 2009

I början på januari 2009 fick jag in pengar från Tanganyika-affären på mitt konto och satte en del av detta i ett liknande arbitrage i rederiet Broström, som hade fått ett anbud av Maersk. Det verkade vara ett i alla avseenden tämligen säkert case. När ett så oerhört mycket större företag som Maersk köper upp ett relativt litet som Broström försvinner mycket av oron som ibland finns kring uppköpssituationer. Att myndigheter ska ha invändningar av antitrustkaraktär blir oftast mindre sannolikt samt att finansieringsbekymmer knappast lär dyka upp. I Tanganyikas fall var det kinesiska staten som ytterst stod som garant för finansieringen (huvudägare) medan Maersk förstås är ett av de största företagen i världen i sin bransch och det 147:e största av alla i världen (2010).

Vad det gäller arbitraget i Broström var spreaden mindre men tidshorisonten kortare. Snittiden för mitt innehav blev 10 dagar och jag gjorde dryga 3% på affären., vilket förstås icke-riskjusterat blir över 100% i annualiserad avkastning, något jag förstås inte förväntade mig att göra i snitt på affären* . Hursomhelst var det nog även utan lyxen att kunna titta i backspegeln en bra affär, även om jag inte lyckades göra det med någon extremt stor andel av portföljen (~10%) både på grund av halvdålig likviditet och uppbundna tillgångar.

Senare i januari fick jag också köpt en hel del PA Resources-konvertibler, vilket jag har skrivit ett långt inlägg om här, så låt mig inte uppehålla er vid det igen.

Under våren gjorde jag en hel del köp, bland annat Berkshire Hathaway och mer Handelsbanken till 90 kronor, vilket mitt under den brinnande finanskris får anses vara årets ”bäst” tajmade köp. Jag gjorde också ett annat köp som visar på min relativa oerfarenhet som investerare, vilket var en investering i Rederi AB Transatlantic, RABT. Ett annat rederi alltså, men den här gången som en långsiktig investering. Jag hade tittat på deras historiska siffror samt deras balansräkning och tyckte mig finna säkerhet i detta. Men icke, deras flotta var ganska gammal (och flera av fartygen enkelskroviga, vilket med hänsyn till oron för oljeläckage är rena dödsdomen för dem på andrahandsmarknaden) och hursomhelst är värderingarna av fartyg efter år av högkonjunkturer och måhända lite för långsam nedskrivning av tillgångarna inte mycket att lita på.

Självklart var jag inte kompetent att värdera RABT:s flotta, men att döma av pengablödandet sedan dess borde den inte ha värderats till över skrotvärdet. Jag ser i den här affären något av en parallell till Warren Buffetts köp av Berkshire Hathaway – en investering i en kapitalintensiv bransch med dålig och slagig avkastning på eget kapital. I mitt fall var det förstås ännu värre eftersom jag verkligen inte förstod branschen, något Buffett säkerligen gjorde men ignorerade med hänsyn till företagets tillgångar.

Under våren sålde jag också mina H&M-aktier till 330 kronor (före split). Därefter följde en lite mindre intensiv tid då jag, förutom ett köp av Castellum-aktier, slutade handla aktier allt eftersom börsuppgångarna från vårens bottennivåer fortsatte. När jag hittade Bahnhof i slutet på juli fick jag dock börja köpa igen. Aktien handlades till multiplar som i paritet med övriga börsen men växte med 50% per år vid tillfället.

Hela bolaget kostade under 100 miljoner kronor och verkade gå mot runt 10 miljoner efter skatt i årsvinst samtidigt som man växte starkt i kundantal (för 2,5 år sedan var företagets profil väldigt mycket mer lutad mot privatsidan än den är nu). Det var helt enkelt väldigt billigt, men detta berodde i mångt och mycket på den då usla likviditeten i aktien. Många har klagat på likviditeten hos småbolagsaktier idag, men Bahnhof under den här tiden var sällsamt illikvid för att vara ett välmående, vinstgivande företag, vilket förstås berodde på att så många aktier hade varit i huvudägarnas händer så länge. Hursomhelst lyckades jag köpa en del aktier till runt 10 kronor, men jag fortsatte bygga på positionen under hösten då aktien stadigt steg hela tiden – kanske en effekt av ägarspridningen under våren men säkerligen också av fortsatt bra resultat – något som var psykologiskt svårt trots att jag var så övertygad om företagets kvaliteter.

Under sensommaren och hösten sålde jag mina innehav i PA Resources, Berkshire Hathaway och Transatlantic. PA Resources blev en väldig framgång trots att jag nu hade upptäckt företagets uppenbara trovärdighetsproblem, medan Berkshire Hathaway hade gett mig 40% uppgång i dollar men avsevärt mycket mindre i svenska kronor. RABT hade gett en smärre förlust men det innehavv tillsammans med PA Resources-positionen var båda mycket lärorika för mig. De lärde mig rent praktiskt något jag hade vetat tidigare i teorin: att hålla mig till saker jag faktiskt kunde göra någorlunda bra bedömningar av. Rederier och oljebolag med tveksam intjäningshistorik och problem med trovärdighet hos ledningen tillhörde inte den kategorin.

Vid den här tiden sålde jag också av alla mina fonder och valde att modellera om hela portföljen till aktiv investering. Dessutom köpte jag in mig i Swedish Match, vars stabila kassaflöden, otroliga marknadsposition och aktieägarvänliga policies verkade undervärderas av marknaden till priset 153 kronor.

*Bra lathund här. Vad man får göra är helt enkelt att helt subjektivt försöka värdera olika faktorer såsom sannolikheten för högre bud, hur mycket man förlorar på en misslyckad affär, hur lång tid det tar innan man får sina pengar i snitt vid en lyckad affär och sätta in detta i en Kellyformel, sedan kan man mer eller mindre ignorera allokeringen som formeln ger på grund av risk of ruin och Warren Buffetts regel nr 1 och 2. Det intressanta är snittavkastningen och ifall den möter ens avkastningskrav.

Del 1 – 2008

Jag tänkte nu i samband med årsskiftet redogöra för min investeringskarriär hittills, i kronologisk ordning. Allting ifrån milstolpar och misstag till förändringar i mitt tänk, i den mån jag kan komma ihåg allt detta.

Min investeringskarriär började den 12 juni 2008. Då sålde jag av mina gamla roburfonder med avsikt att köpa Avanza Zero för hela kakan. Månaderna innan hade jag blivit alltmer uppmärksam på hur dysfunktionell hela fondbranschen var och hur omedvetna konsumenterna faktiskt var om vilka produkter de investerade i. En tidigare upplevelse, då jag efter att ha tjänat förhållandevis ansenliga summor för min ålder, varit hos en ”rådgivare” på Swedbank och blivit inskjutsad i olika tidsbundna fond-i-fond-konstruktioner (en av dem fick jag den sista utbetalningen ifrån så sent som i år) och att ha läst om EMH-teoretikers kritik av fondbranschens avgifter för ett jobb de faktiskt inte klarar av – att slå index – bestämde jag mig för att undvikande av avgifter var mitt största mål. En bok som trots sitt banala upplägg gjorde stort intryck på mig var The Coffehouse Investor, i vilken författaren Bill Schultheis gör processen kort med aktiemäklares och bankanställdas tips och rekommendationer och rakt av rekommenderar indexinvestering med så låga avgifter som möjligt för alla människor. En inställning jag fortfarande hyser stor sympati för.

Vid den här tiden lärde jag också känna David, som förvisso också förespråkade indexinvestering över vanligt fondsparande men förstås framförallt hade tagit intryck av Ben Graham skola. Innan detta saknade jag helt kunskap om finansmarknaderna, men efter månader av idog övertalning började även jag läsa på om Graham och Buffett. Idén att köpa 50 öre för en 1 krona slog mig som logisk, men att privatinvesterare skulle kunna göra detta var jag fortfarande inte säker på. David övertygade mig så småningom om motsatsen, bland annat genom att lära mig väldigt mycket om vad som kommit att bli en av våra bästa investeringar, nämligen Avanza. Efter att ha läst först The Intelligent Investor, sedan The Warren Buffett Way och efter det Peter Lynch och en hel del andra böcker var jag fast.

Under hösten köpte jag Avanza-aktier till ett snittpris om 75 kronor, men jag vågade inte lägga allt för mycket av mina ägg i samma korg och köpte även H&M till 247 kronor (före split) samt Handelsbanken. Allihop stod också i de kommande rapporterna, i enlighet med min kanske inte så extremt insiktsfulla analys, emot finanskrisens hårda tider väldigt väl intjäningsmässigt. Aktiernas pris skonades däremot inte i någon speciellt stor utsträckning, i synnerhet inte Handelsbankens. Eftersom jag inte var helt bekväm med min egen förmåga att analysera aktier köpte jag också Skagen Global och Kon-Tiki för mindre delar av portföljen, redan här alltså ett stort avsteg ifrån EMH-perspektivet.

Senare under vintern gjorde jag dessutom ett riskarbitrage i Tanganyika Oil, ihop med David, som vi trodde riskavvägt skulle ge någonstans runt 70% i annualiserad avkastning. Spreaden mellan budpriset och marknadspriset var högt på grund av den extrema marknadsoron och med det kollapsade oljepriset i åtanke låg farhågorna om att de kinesiska köparna skulle dra tillbaka anbudet som en våt filt över kursen. Affären försenades förvisso med en månad till efter nyåret, och spreaden ökade då ännu mer, men affären gick igenom och en 15-procentig vinst på dryga två månader från första inköpet kunde räknas hem. Faktumet att jag lade upp emot 20% av portföljen i det här arbitraget gjorde att jag stod emot marknadens nedgångar förhållandevis väl, trots min stora exponering mot large caps i fritt fall.

Strax innan årsskiftet bestämde jag mig också för att så sakteliga börja vikta om mot mer aktieinnehav, istället för att som tidigare ha portföljen indelad i en fast satt passiv del med fondinnehav och en aktiv del med aktieinnehav. Vid årsskiftet hade jag också fortfarande en kassaandel på över 30% – något som under nästa år tillsammans med i förhållande till portföljen ansenliga insättningar skulle komma att hjälpa mig ordentligt att avkasta desto bättre under 2009.