Problemen med investeringssparkontot

Det fattas en del nyans i diskussionen kring det nya Investeringssparkontot (ISK) som är tänkt att vara en ersättare till kapitalförsäkringen och bland annat råda bot på problemet med ett stort antal indirekta ägare som inte har någon rösträtt på bolagsstämmorna. En hel del av detta beror nog på att de flesta av regeringens remissinstanser är banker och aktiemäklare och därmed råder ett betänkligt bias.

Bortsett från frågan om dubbelbeskattning – något jag tycker är djupt omoraliskt – som jag knappast kommer att få gehör för någonstans, finns det stora problem med den insättningsskatt som regeringen vill införa på både kapitalförsäkringar och ISK.

För att få bukt med kryphålet att det går att ta ut värdet på kapitalförsäkringen innan nyår och på så vis undvika skatt (ett kryphål som förmodligen är en pyrrhusseger för spararna gentemot skatteverket med tanke på att både transaktionskostnader och det alltid stora inflödet av kapital efter nyår på grund av andra skattemässiga effekter med stor sannolikhet gjorde det förlorande för den långsiktiga spararen) räcker det med den justeringen som består i att skatteunderlaget ska beräknas fyra gånger per år. Detta fyrdubblar transaktionskostnaderna jämfört med att skattesmita under det gamla upplägget.

Men för att vara riktigt säker på att klämma åt de få stackarna som skulle kunna tänka sig 8 köp-sälj per år för att undvika en ganska låg, fast skatt inför man även en insättningsskatt. Jag tvivlar förstås på att det är motivet eftersom beräkningen flera gånger per år mer än nog räcker till för att avskräcka. Jag är tämligen övertygad om att det riktiga motivet är att kunna lyfta in mer skattepengar, men vi följer barmhärtighetsprincipen och tolkar det som att regeringen har helt goda intentioner.

Med regleringar av finansmarknaden får man anta att byråkraterna har strikt utilitaristiska mål. Dessa får förmodas vara i huvudsak två stycken: 1) gynna spararna (väljarna, medborgarna) långsiktigt i så stor utsträckning som det går 2) undvik regleringar som ineffektiviserar marknaderna (ju effektivare marknader, desto bättre kapitalallokering och desto bättre ekonomi). Insättningsskatten misslyckas på båda dessa områden.

Insättningsskatten ger folk extra incitament att inte sälja sina aktier. Om en aktie tycks övervärderad eller ifall de tillfälligtvis behöver omfördela till en mer konservativ sparprofil (till exempel på grund av husköp) straffas det rationella beslutet hårt i och med att de blir beskattade ifall de senare vill investera motsvarande summa igen. På så vis uppmuntras implicit högre belåning.

Bankerna kommer självklart inte heller att erbjuda någon ränta att tala om på likviderna på dessa konton (ifall de inte tvingas till det) eftersom det blir en fri lunch för deras del att få låna in dessa billigt på grund av spararnas ovilja att flytta ut pengar till annat sparande. Att incitamenten att behålla övervärderade aktier, på grund av att räntealternativet är uselt, riskerar att bidra till att blåsa upp bubblor på aktiemarknaden är ett rejält underbetyg till de som snickrat ihop förslaget.

Men att till exempel Avanzas Claes Hemberg, som kritiserat förslaget på otroligt viktiga punkter såsom det ”svåra” namnet på kontot, inte tar med det i sin kritik har förstås en ganska enkel förklaring. Här finns det enkla pengar att tjäna för nätmäklarna i framtiden.

Spretiga tankar om Avanza och Nordnet

Avanza har idag släppt sin bokslutskommuniké för 2011 och som alla andra rapporter från företaget är det mycket trevlig läsning. Den här posten handlar dock inte om siffrorna i rapporten, utan försöker sätta fingret på några av de bakomliggande kvalitativa faktorer som bidrar till Avanzas närmast absurt höga marginal och stora tillväxt.

Claes Hemberg skriver att Avanza Zero nu har över 100 000 olika ägare, varav 71 326 är kunder direkt hos Avanza. Det är ett ganska bra betyg till deras marknadsföringsstrategi, som ju i mångt och mycket handlar om att med hög svansföring framhålla Avanza Zeros totala avsaknad av kostnader och avgifter. I skenet av att Avanza har runt 236 000 kunder i dagsläget, så ter sig den avgiftsfria fonden som en genial produkt, som säkerligen genererat kunder som också framgent kommer att bidra till räntenetto och courtageintäkter.

Frågan är varför Nordnet inte har kopierat konceptet ännu? Förut var jag av åsikten att Nordnet var en hyfsat kompetent, om än underlägsen, konkurrent till Avanza. Efter att ha varit kund i ungefär ett år, så har jag, måhända med bristfälligt underlag, slutit mig till att det var ett alltför snällt omdöme. Deras hemsida är otymplig och oöverskådlig, det tar evigheter att få papper och konton godkända och det går inte att flytta pengar mellan sin kapitalförsäkring och övriga konton på ett smidigt sätt. Detta är bara några av de problem jag har haft med sidan under mitt högst begränsade användande.

Nog för att även Avanza har en del brister, men är det något som de är duktiga på så är det snabbt kundbemötande. Något man i konkurrens med de stora dinosaurierna till storbanker förmodligen tjänar att profilera sig på. Det största problemet med gammelbankerna, och vad som gör att det finns utrymme för dessa nätmäklaruppstickare, är att man i allt väsentligt befinner sig “på andra sidan bordet” gentemot kunden. Givetvis gör alla företag det i viss mån, eftersom det alltid ligger i konsumenternas intresse att behålla så mycket av sina pengar som möjligt, men det är en viss skillnad på att adressera detta och att inte göra det.

Storbankerna gör inte det. De kallar fortfarande sina försäljare för rådgivare. Och de tar fortfarande ut dolda avgifter samtidigt som deras försäljare ofta har ett intresse av att grumla till riskerna inför sina kunder, då det för dessa försäljare inte finns någon nedsida i att göra det. Kontentan av detta blir i det långa loppet ganska mycket fattigare småsparare som, åtminstone om de bemödar sig med att räkna lite på saken, kommer att känna sig lurade. Det har alltmer kommit att framstå som ett publicitetsproblem.

Nordnet försöker förstås profilera sig som raka motsatsen till storbankerna på det här området, främst genom sina reklamfilmer, som ni kanske har sett. Dynamiska och inte fyrkantiga. Nytänkande och inte fast i gamla mönster. Och så vidare. Detta är förstås smart och helt korrekt, men Nordnet kan ha missat någonting som Avanza BANK* kanske har tänkt på. Fundera på ordet BANK. Vilka konnotationer för det med sig? Vad är det som gör att de småsparare som ofta känner sig lurade av storbanken som tornar upp sig över dem inte bara tar sitt pick och pack och drar?

Mycket har att göra med den trygghet som en etablerad institution medför. Ungefär på samma sätt som de flesta människor förväntar sig att staten ska lösa alla upplevda orättvisor i samhället, eftersom det ju “är” statens funktion. Likaså har Banken i egenskap av att vara Bank specialkompetens på området pengar. Logiskt kan de flesta snabbt förstå att så inte är fallet, men decennier av indoktrinering på området gör att det emotionellt är svårare att acceptera. Dessutom är vi vana från nästan alla andra områden att experter faktiskt är experter. Vi försöker inte dra ut våra egna tänder eller blanda ihop vår egen penicillin. Men fallet med sparande är kontraintuitivt på den punkten, där är själv bäste dräng.

Sammanfattningsvis anar jag att Avanza är en aning smartare än Nordnet vad det gäller sin profilering, när man utöver att kontrastera sig mot den etablerade ordningen också målmedvetet och så sakteliga försöker bygga upp en bild av sig själv som en trygg och etablerad institution, ett företag som man kan anförtro sina surt förvärvade slantar. En BANK.

*Nordnet heter också “Bank” men är sällan särskilt noga med att påpeka det, medan Avanza ständigt betonar det. En klar vattendelare strategimässigt, med andra ord.