Reflektioner från Skagens Nyårskonferens
Var tillsammans med såväl Gilmour som Värdeinvesteraren på Skagens Nyårskonferens i fredags. Måste instämma med föregående talare (Gilmour) om att det var en trevlig tillställning, med flera duktiga talare.
Det mest bestående intrycket på mig gav professor Robert Shiller, när han på ett tydligt sätt satte ord och förklarade mänskligt ekonomiskt beteende. Shiller menar att makromodeller och rationella beslutsmodeller inte kan förklara mänskligt beteende på marknadsplatser - utan snarare ligger väsentliga delar av förklaringsmodellerna i känslor, drifter och intuition.
En intressant implikation av detta är att berättelser om verkligheten blir viktiga drivkrafter i sig, oavsett om verklighetsbeskrivningen är positiv eller negativ. När allmänheten lever i en föreställningsvärld om att ex.v. bostadspriser alltid går upp över tid (även i reella termer), så kan detta lätt bli en självuppfyllande profetia som på ett mycket påtagligt sätt kan skapa underliggande bubblor. Detta är inte annorlunda från IT-bubblans masshysteri eller hypen kring grön energi för några år sedan (vad hände med Morphic och Impact Coatings egentligen?). I sak är det Shiller tar upp likt George Soros syn på marknadsbubblor och hur de uppkommer. En underliggande positiv rörelse, ofta sund i grunden, förstärks på ett sätt som gör att den inte längre är sund utan övergår till en fullskalig bubbla.
Själv är jag i köpartagen för lägenheter i detta nu. Det tar emot något otroligt att behöva ta en positiv exponering för bostadsprisutvecklingen i Stockholm, men jag ser det primärt som ett sätt att höja min egen livskvalitet. Jag är beredd, inställd och övertygad om att jag kommer förlora signifikant med köpkraft genom mitt nära förestående bostadsköp. Ifall jag blir en i mängden och börjar spotta klyschor om hur bostadsmarknaden kommer utvecklas positivt för att rationalisera mitt bostadsköp, eller på andra sätt begår intellektuell harakiri, så har min vän Gilmour lovat att göra vad han kan för att förkorta mitt lidande. Såväl kreditbubblor som bostadsbubblor kan dock byggas upp under väldigt lång tid innan de briserar.
Så här kommenterade Shiller den överhettade bostadsmarknadens allmänna mentaltillstånd: "The patient is delusional. How do we solve the problem?"
Rörelse
Long ago, Sir Isaac Newton gave us 3 laws of motion, which were the work of genius. But Sir Isaac’s talents didn’t extend to investing: He lost a bundle in the South Sea Bubble, explaining later, 'I can calculate the movement of the stars, but not the madness of men.' If he had not been traumatized by this loss, Sir Isaac might well have gone on to discover the 4th Law of Motion: For investors as a whole, returns decrease as motion increases.
- Warren Buffett
Nyckelordet i det här citatet är ”motion” och den vanliga tolkningen, när sista meningen tas ur sitt sammanhang, är förstås att ju mer man handlar, desto fler friktionskostnader drar man på sig. Men Buffett menade, som framgår av det fullständiga citatet, detta också i ett annat avseende: rörelsen runtomkring ens investeringsobjekt är av precis lika stor vikt. I takt med att uppmärksamheten och likviditeten ökar avtar också avkastningen generellt. Att det talas mycket om en aktie på nätet ser jag som en otroligt stark kontraindikator. Övergår denna uppmärksamhet till ”snack på stan” lägger jag benen på ryggen.
Det finns två skäl till att man bör akta sig noga för de aktier som utgör "bra historier". Först och främst är risken att andra har större kunskap om aktien än du otroligt mycket större, en situation som man knappast vill hamna i vare sig man vill köpa eller sälja en aktie. Den andra anledningen är att det finns en stor sannolikhet att det sitter ett gäng överdrivet positiva investerare och trissar upp priset, allra helst ifall det inte rör sig om ett större bolag.
Som jag tidigare sagt vid något tillfälle är jag fullkomligt övertygad om att man hade kunnat prestera bättre än index på att blanka de mest omtalade småbolagsaktierna och köpa de mest bortglömda med endast någon form av algoritm till hjälp.
Att tänka i sannolikheter
Jag är inte särskilt förtjust i att jämföra min tidigare heltidssyssla, poker, med investering. I ett avseende kan dock pokerspelandet ha influerat min mottaglighet för värdeinvestering. Det handlar
om förmågan att tänka i termer av föränderliga sannolikheter, det vill säga probabilistiskt eller bayesianskt tänkande. Som människa är det nära nog omöjligt att koppla bort det faktiska utfallet.
Emotionellt och spontant kunde jag inte ens efter 5 års ihärdigt pokerspelande låta bli att känna glädje ifall jag vann en hand där vinstchansen bara var 20% - trots att detta ibland berodde på ett matematiskt dåligt beslut - eller ens koppla bort känslan av orättvisa då min 95-procentiga favorit blev slagen på sista gatan. Faktumet att jag i det senare fallet vann handen 19 av 20 gånger var en klen tröst i den omedelbara situationen. Det är helt enkelt så våra hjärnor är byggda och det är få, om ens några, förunnat att kunna komma runt det. Även om jag på ett analytiskt plan var fullt införstådd med hur jag skulle tänka var det inte möjligt att omsätta det i faktiska reaktioner.
Fördelen vad det gäller investeringar är att man har desto längre tid att fundera över sina val och därmed en större möjlighet att resonera sig bort ifrån eufori eller omotiverad pessimism. Skillnaden mellan pokerspelare och investerare är att så fort man som pokerspelare kommit förbi det absoluta nybörjarstadiet är man tvungen att börja tänka bayesianskt för att inte spela bort enorma mängder pengar för all framtid. Något som märks på ett tydligare sätt i bankboken än att underavkasta med någon procentenhet gentemot index år efter år.
Som investerare är feedbackprocessen ganska mycket luddigare (även om den är väl så luddig även i poker) och man kan i princip gå en hel livstid och aktivt följa marknaden utan att inse att man är väldigt osofistikerad. De flesta investerare gör faktiskt det.
Oförmågan att tänka i termer av sannolikheter får oss att göra många irrationella saker. Den är till exempel vad som får många att spela på lotto, vilket trots att det sannolikhetsmässigt är precis lika illa som att bränna upp pengar ändå är ganska harmlöst.
Mer allvarligt är det vad som får människor att köra utan bilbälte eller för den delen onyktra. Kanske har man gjort det förr och drar av det slutsatsen att det inte är så farligt, vilket förstås är helt uppåt väggarna. Slumpen har inget minne. Att du hade tur förra gången du skippade bilbältet förhindrar inte att det ökar risken betänkligt för en dödsolycka också den här gången. Risken i absoluta tal är förstås fortfarande liten, men bilbälteslösheten ökar ändå din risk att dö vid en kollision med flera hundra procent jämfört med ifall du hade burit bilbälte. Redan risken att faktiskt krocka är ganska liten vid ett enskilt tillfälle och det är högst troligt därför vi tar det dåliga beslutet.
Vi är inte formade att tänka på beslut som om vi upprepade dem miljtontals gånger under samma förutsättningar och därefter tittade på det totala resultatet (det vill säga vårt expected value). Det är därför lottköpare tenderar att fokusera på möjligheten till vinst och inte sannolikheten för förlust och det faktum att lottillverkaren tar ut en vinst som gör det hela till ett minussummespel.
Analogt kan vi se att många investerare utropar sina köp av diverse aktier några år tillbaka till geniala beslut baserade på deras efterkommande prisuppgång. Ifall beslutet var bra med hänvisning till den information som fanns att tillgå vid tillfället för investeringssbeslutet förtäljer sällan historien. Till exempel kunde ingen veta att Swedbanks aktieägare inte skulle drabbas av en mycket större utspädning än man fick erfara, eller rentav ett förstatligande i någon form. Som bland annat Anders Borg har påpekat var ett sådant skeende inte alls långt borta.
Det ska förstås betonas att processen att använda sig av beslutsträd vid investering är högst subjektiv. Det går givetvis inte att sätta objektiva sannolikheter för vad som kan ske, dels eftersom man arbetar med inkomplett information och dels eftersom man i någon mån försöker gissa framtiden. Däremot är det en otroligt användbar mental modell som alla duktiga beslutstagare använder sig av, vare sig det är medvetet eller omedvetet.
Min personliga erfarenhet av detta handlar om en av mina mest lyckade investeringar – som otroligt nog också var min förmodligen sämsta till dags dato! Under tidiga 2009 köpte jag konvertibler i PA Resources strax efter att dessa började handlas på börsen. När oljepriset låg någonstans runt $40 och jag fick en ränta på 11% för att hålla något som kunde liknas vid en option på oljepriset, som dessutom löpte ända till 2014, lät det för bra för att vara sant. Vilket det också var.
Ledningen visade sig vara både inkompetent och oärlig, något jag med en lite mer nykter och objektiv analys utav tidigare dokumentation borde ha kunnat komma fram till långt tidigare. Ideliga prognosmissar och nyemissioner även innan min investering borde ha talat om för mig från början att det var mycket dåligt. David, som var den som kom med idén till mig, var smartare och insåg sitt misstag snabbare än jag. Han tog sig ut med en smärre förlust efter bara någon månad.
Jag sålde till slut mina konvertibler under sensommaren samma år. Resultat? +64%. Jag hade lyckats rida på ett med förbättrad konjunktur kraftigt ökande oljepris och turligt nog tajmade jag också in min insikt att detta var ett skurkföretag tidigare än marknaden började uppmärksamma det ordentligt. Alla faktorer sammanföll alltså till min fördel. Företaget har fortsatt prestera precis lika dåligt med ett otal nyemissioner och produktionsbesvikelser under de två år som gått sedan dess.

Grafen visar PA Resources-aktiens utveckling från 1 januari 2009 till och med 3 oktober 2011. Konvertibelägare har inte haft en lika miserabel utveckling hittills men ändock underavkastat ganska kraftigt gentemot börsen.
Hade jag dragit rätt lärdom av detta ifall jag var oförmögen att tänka i termer av sannolikheter och resonera kontrafaktiskt? Svaret är nej. Men jag tror att mina erfarenheter som professionell pokerspelare gjorde det lättare att inse misstaget trots att feedbacken var den rakt motsatta. Om köpet av PARE-konvertibler var mitt sämsta beslut var försäljningen antagligen ett av mina bästa.
Låg skuldsättning = hög risk?
Åtminstone om man får tro en studie av George och Hwang som länkas på Falkenblog . När slutsatserna blir så uppenbart orimliga att man menar på att låg skuldsättning generellt beror på högre verksamhetsrisk trots studier som pekar på att hög skuldsättning korrelerar med dålig utveckling under recessionära förhållanden. Det är empirik som går rakt på tvärs med George och Hwang som menar att företag med hög skuldsättning inte bör underprestera gentemot sina mer konservativt finansierade konkurrenter på grund av en mer stabil verksamhetsprofil. Eller för att låna Falkenblogs ord:
So, as opposed to Miller-Modigliani, which implies that higher leverage is associated with higher risk, higher leverage implies lower risk because such firms are actually less risky, which is why they have higher leverage. Never mind that higher leverage is associated with higher default rates, or that higher leverage is associated with higher volatility. Higher returning assets must be riskier, and so assets that have high volatility, default risk, etc., are just risky in a very subtle way because they must!
Lider författarna möjligen av ett svårt fall av confirmation bias?
Informationseffektivitet
På de stora listorna är det relativt sällan som aktier slår extremt mycket åt olika håll på rapporter. Framförallt handlar det om att den uppsjö av investerare och analytiker som följer bolaget oftast, tillsammans, har en bättre uppfattning än en enskild person har. Tar vi bort analytiker och minskar gruppen investerare, så tappar marknaden rejält i smarthet, däremot. Då kan man få kurvor med väldigt speciella rörelser kring rapporterna, trots att man med ledning av publik information i förväg kunde sluta sig till att marknaden troligen missuppfattat situationen. Illikviditet gör helt enkelt marknaden dummare.

Problemet med ankring
I viss brist på specifika investeringscase att skriva om, så fortsätter jag med mina investeringsfilosofiska inlägg. Hoppas dessa uppskattas, även om de mer praktiskt inriktade posterna oftast genererar mer läsarrespons. Jag vill dock inte skriva sådana poster bara för sakens skull eftersom det inte skulle vara någon bra grund för kvalitet. Hursomhelst, här kommer några rader om ett fenomen som vi alla både i egenskap av investerare och konsumenter bör känna igen oss i.
Robert Cialdini skriver i sin klassiker Influence om hur affärer utnyttjar vår tendens att ankra på tidigare priser och därför tenderar att uppleva nedsatta priser som billigare än vad de egentligen är. Det är till och med så att vi upplever nedsatta artiklar som har varit dyrare som mer värdefulla än kvalitetsmässigt helt jämförbara artiklar som hela tiden legat på den lägre prisnivån. Det är därför man ofta ser prismärkningar som indikerar sänkta priser när varorna troligtvis aldrig har kostat så mycket som "ordinariepriset".
Överfört till aktiemarknaden så har nog de flesta någon gång hört att aktie X är billig eftersom den tidigare handlades till Y men nu handlas till Y-Z. Och det är ju fortfarande samma aktie, så varför skulle det inte vara så att vi gör ett stort kap jämfört med de stackare som tidigare har köpt aktien på den högre prisnivån?
Logiken är, minst sagt, bristande. Dels har tiden mellan punkt A och B i aktiens prishistorik också sett bolagsspecifika förändringar som åtminstone till viss del har ändrat värdet på aktien. Men framförallt är prishistoriken helt oviktig för oss. Dess värde i förhållande till pris påverkas inte ett dugg av vad tidigare köpare har betalat. Helst av allt skulle man försöka att totalt undvika att ens se grafer på några aktier alls, men det är svårt att undvika den exponeringen helt och när det gäller aktier man själv äger så är det nära nog omöjligt att inte minnas ungefär på vilka nivåer de har handlats över tid. Det är förmodligen också omöjligt att inte till viss del påverkas av det och därför bör man ha det i bakhuvudet hela tiden.
Ankring är förstås ett problem när man försöker värdera ett bolag, och ofta vet man redan innan man försöker sig på att få ett hum om aktiens intrinsic value vad dess marknadsvärde är. Warren Buffett säger att han alltid försöker undvika att titta på marknadsvärdet eftersom han inte litar på att han inte kommer att influeras av det när han försöker göra en bedömning av företagets värde (både Buffett och Munger har vid tillfällen rekommenderat Influence som obligatoriskt läsmaterial för alla som arbetar i finansvärlden). Nu är det förstås inte alltid möjligt att vara omedveten om marknadsvärdet på ett bolag före det att man sätter sig ner och försöker få ett grepp om det, men detta bör göra att man, medveten om detta, ska höja sina krav på säkerhetsmarginal ännu mer.
Tyvärr är det inte så enkelt att man är immun mot olika former av bias så fort man är medveten om dem, men det är åtminstone ett steg på vägen mot mer informerat beslutsfattande.
Om prognostisering
Ni har kanske har lagt märke till att jag aldrig nämner något om DCF-modeller eller prognostiserar tillväxt eller ökade marginaler. Läser ni analyser i tidningar som Börsveckan, Veckans Affärer, Affärsvärlden och andra branschtidningar så ser ni att deras approach är ganska annorlunda. De räknar mer ofta på nästa års prognoser och värderar företaget utefter det än på innevarande år. Även en hel del värdeorienterade bloggar arbetar mer på det viset än jag gör. Jag tycker däremot att värdet av prognostisering är högst begränsat. Det finns ett par anledningar till det.
Den första är ganska enkel och den åskådliggörs bäst av sensmoralen i en av Aisopos fabler (ett talesätt som Warren Buffett väldigt ofta återkommer till): en fågel i handen är värd mer än tio i skogen. Historisk intjäning är påtaglig och även om den kan vara utsatt för bokföringsskojerier, så är det i vilket fall som helst något man med en viss sannolikhet kan sluta sig till är sant. Framtida intjäning är alltid utsatt för en mängd olika på förhand okända variabler, vilket gör den farlig att ha för stor tillit till, om ens någon alls. Som en konservativ investerare är det för mig fullständigt naturligt att inte i första rummet värdera ett företag baserat på dess intjäning om tre eller fem år. Det kan vara så att ett företag har en sådan styrka i tillväxt och inlåsningseffekt i sin kundbas att den nuvarande intjäningen inte behöver vara lika stor i förhållande till värderingen som annars är fallet. Men det är en annan sak än att räkna med att om ett företag växer si och så mycket i framtiden så är det billigt idag. Allra farligast är ett sådant resonemang när det gäller företag som sysslar med kontinuerlig försäljning. Det vill säga när de måste återvinna kunder gång på gång på gång. Titta exempelvis på retailföretag så kan ni se hur otroligt svårt det är att ens försvara marknadspositioner, än mindre stadigt växa över tid. Vem går i JL-hoodies eller Fubujeans idag?
Warren Buffett har aldrig använt en DCF-modell eller ens en miniräknare för att göra en värdering av ett företag. Det enda han tittar på är historiska siffror och balansräkningen. Sedan jämför han detta med sitt avkastningskrav. Frågan är enkel. Kan jag få x%? Ja eller nej. Act accordingly.
Den andra anledningen är att det är de sämsta företagen som har mest att tjäna på optimistiska prognoser. H&M kan omöjligen dubbla sina marginaler. Det spelar ingen roll hur hårt de arbetar, det kan aldrig hända. Någon halvobskyr it-konsult kan däremot med lätthet göra det om företaget lyckas vinna några få extra avtal ett år. Tänk er själva skillnaden mellan att utöka sin nettomarginal med en procentenhet för ett företag som har 1% i marginal och ett företag som har 20%. Det förstnämnda dubblar sitt resultat och halverar därmed sitt p/e-tal! För det andra företaget rör sig knappt nålen. Det finns ingen anledning att premiera dåliga bolag i våra analyser och allt som riskerar att göra det bör skrotas. Jag kan hålla med om att det kan tyckas orättvist eller kanske rentav uppvisar tecken på intellektuell lathet, men jag köper det epitetet och jag köper att jag kanske kommer att missa några tillfällen om det håller mig undan från några av de värsta fallgroparna. Dessutom vittnar ofta sådan volatilitet i marginalerna om väldiga problem med förutsägbarheten av intjäningen.
Att undvika onödig prognostisering är en väg mot ett enklare liv för investeraren. Så slå dövörat till när företagen basunerar ut sin drömska målsättningar och prognoser om guld och gröna skogar. Dåliga siffror är inte bara meningslösa och oanvändbara för oss, de kan vara direkt skadliga för vårt omdöme. Det finns massor av undersökningar som påvisar människans benägenhet att ankra mot välbekanta tal eller siffror som vi nyligen exponerats mot, även om dessa är helt orelaterade. Tänk själv efter, hur ofta har du inte tänkt att en aktie är dyr "för den stod i x förra året"? Slå bort det. Bläddra istället bakåt i rapporten och se vad som finns på riktigt, vad som står svart på vitt. Och lita inte ens alltför mycket på det. Allra helst inte om revisorn heter KPMG.

