Hennes & Mauritz – Ett missförstått Företag

Under lång tid har H&M varit småsparares och aktiebloggares favoritaktie. Den enda direkta H&M-exponering jag har fått fick jag genom att ställa ut säljoptioner relativt långt out of the money i början av 2009. Detta nämnde jag kort om på min tidigare blogg http://aktiefanatiker.blogspot.com/2009_05_01_archive.html . H&M är ett fantastiskt företag verksamt i bransch med rätt dåliga inneboende egenskaper. Konsumentretail med inriktning mode är, trots höga bruttomarginaler, exceptionellt svårt att bygga någonting beständigt i. Modehus kommer och går på samma sätt som klädvanor, vilket till och med min begränsat inspirerande garderob och dess utveckling över tid har reflekterat.

H&M som företag är dock, framförallt bland småsparare, ett relativt missförstått företag. Det H&M har lyckats med, är att – bättre än något annat modeföretag mig veterligen – skapa en relativt stor plats i framförallt unga tjejers basgarderob över en väldigt stor marknad. Grunden i detta är dock, i mina ögon, inte att H&M är inneboende exceptionellt duktiga på mode. De kan naturligtvis mer om mode än mig, och alla de designers som jobbar med H&M har säkerligen en annan uppfattning än vad jag har, men jag skulle vilja framhålla H&M som primärt någonting annat –  ett distributionsföretag!

Det jag menar med detta, är att jag inte tror att H&M är det enda undantaget som lyckats med bedriften att “förstå modetrender över tid” i en bransch där de flesta som sagt misslyckats. Det H&M gör bättre än sina peers, vilket också bidrar till de exceptionella bruttomarginalerna (best-in-class afaik), är distribution. H&M är, och har varit, väldigt duktiga på att anpassa sitt butikssystem på ett sätt som gör det möjligt för dem att snabbast möjligt anpassa sina beställningar utefter det de säljer bra av. I praktiken innebär detta att H&M kan jobba med relativt sett mindre kollektioner än sina konkurrenter, vilket innebär att de tar mindre moderisk (i praktiken behöver rea ut mindre saker), omsätta kundlagret snabbare (vilket minskar kapitalbindningen) och får möjligheten att kapitalisera så mycket som möjligt på de mest populära delarna av kollektionerna.

Så med det sagt, vad tycker jag om H&M som företag? Fantastiskt bra överlag. En primär reservation är begränsade expansionsmöjligheter. Jag ser inte extrapolering av sinnessjuk tillväxt sen 1990 20 år framåt i tiden som seriös analys, och är övertygad om att H&M p.g.a. sheer size på sina etablerade marknader inte kan förväntas växa så mycket mer, samtidigt som nyetableringar till sin natur är osäkra oavsett om det gäller Wal-Mart i Kina, Carefour i St Petersburg, eller H&M i Asien.

En annan reservation, som redan nämnts, är den branschspecifika risken.

En tredje reservation, och för mig den absolut viktigaste, är att H&M till dagens pris redan prisar in väldigt mycket framtida framgång. I min värld är det inte seriöst att hävda att H&M till >20 gånger årsvinsten är betten att fixera sig vid när Coca Cola handlas till ~17 gånger årsvinsten, eller Berkshire Hathaway handlas till under 1.2X Book. Jag äger förvisso ingen av dessa nämnda aktier, men jag är betydligt mer sugen på såväl Berkshire som Coca Cola om jag måste jämföra med H&M. Jag bjuder på finlunch till den läsare som lyckas övertyga mig om att jag har fel på den punkten.

Mvh David

P.s Jag jobbar på  mitt nästa inlägg om bostadsmarknaden, och har dessutom tankar att göra ett längre inlägg om Apple. Ha tålamod!

Del 2 – 2009

I början på januari 2009 fick jag in pengar från Tanganyika-affären på mitt konto och satte en del av detta i ett liknande arbitrage i rederiet Broström, som hade fått ett anbud av Maersk. Det verkade vara ett i alla avseenden tämligen säkert case. När ett så oerhört mycket större företag som Maersk köper upp ett relativt litet som Broström försvinner mycket av oron som ibland finns kring uppköpssituationer. Att myndigheter ska ha invändningar av antitrustkaraktär blir oftast mindre sannolikt samt att finansieringsbekymmer knappast lär dyka upp. I Tanganyikas fall var det kinesiska staten som ytterst stod som garant för finansieringen (huvudägare) medan Maersk förstås är ett av de största företagen i världen i sin bransch och det 147:e största av alla i världen (2010).

Vad det gäller arbitraget i Broström var spreaden mindre men tidshorisonten kortare. Snittiden för mitt innehav blev 10 dagar och jag gjorde dryga 3% på affären., vilket förstås icke-riskjusterat blir över 100% i annualiserad avkastning, något jag förstås inte förväntade mig att göra i snitt på affären* . Hursomhelst var det nog även utan lyxen att kunna titta i backspegeln en bra affär, även om jag inte lyckades göra det med någon extremt stor andel av portföljen (~10%) både på grund av halvdålig likviditet och uppbundna tillgångar.

Senare i januari fick jag också köpt en hel del PA Resources-konvertibler, vilket jag har skrivit ett långt inlägg om här, så låt mig inte uppehålla er vid det igen.

Under våren gjorde jag en hel del köp, bland annat Berkshire Hathaway och mer Handelsbanken till 90 kronor, vilket mitt under den brinnande finanskris får anses vara årets ”bäst” tajmade köp. Jag gjorde också ett annat köp som visar på min relativa oerfarenhet som investerare, vilket var en investering i Rederi AB Transatlantic, RABT. Ett annat rederi alltså, men den här gången som en långsiktig investering. Jag hade tittat på deras historiska siffror samt deras balansräkning och tyckte mig finna säkerhet i detta. Men icke, deras flotta var ganska gammal (och flera av fartygen enkelskroviga, vilket med hänsyn till oron för oljeläckage är rena dödsdomen för dem på andrahandsmarknaden) och hursomhelst är värderingarna av fartyg efter år av högkonjunkturer och måhända lite för långsam nedskrivning av tillgångarna inte mycket att lita på.

Självklart var jag inte kompetent att värdera RABT:s flotta, men att döma av pengablödandet sedan dess borde den inte ha värderats till över skrotvärdet. Jag ser i den här affären något av en parallell till Warren Buffetts köp av Berkshire Hathaway – en investering i en kapitalintensiv bransch med dålig och slagig avkastning på eget kapital. I mitt fall var det förstås ännu värre eftersom jag verkligen inte förstod branschen, något Buffett säkerligen gjorde men ignorerade med hänsyn till företagets tillgångar.

Under våren sålde jag också mina H&M-aktier till 330 kronor (före split). Därefter följde en lite mindre intensiv tid då jag, förutom ett köp av Castellum-aktier, slutade handla aktier allt eftersom börsuppgångarna från vårens bottennivåer fortsatte. När jag hittade Bahnhof i slutet på juli fick jag dock börja köpa igen. Aktien handlades till multiplar som i paritet med övriga börsen men växte med 50% per år vid tillfället.

Hela bolaget kostade under 100 miljoner kronor och verkade gå mot runt 10 miljoner efter skatt i årsvinst samtidigt som man växte starkt i kundantal (för 2,5 år sedan var företagets profil väldigt mycket mer lutad mot privatsidan än den är nu). Det var helt enkelt väldigt billigt, men detta berodde i mångt och mycket på den då usla likviditeten i aktien. Många har klagat på likviditeten hos småbolagsaktier idag, men Bahnhof under den här tiden var sällsamt illikvid för att vara ett välmående, vinstgivande företag, vilket förstås berodde på att så många aktier hade varit i huvudägarnas händer så länge. Hursomhelst lyckades jag köpa en del aktier till runt 10 kronor, men jag fortsatte bygga på positionen under hösten då aktien stadigt steg hela tiden – kanske en effekt av ägarspridningen under våren men säkerligen också av fortsatt bra resultat – något som var psykologiskt svårt trots att jag var så övertygad om företagets kvaliteter.

Under sensommaren och hösten sålde jag mina innehav i PA Resources, Berkshire Hathaway och Transatlantic. PA Resources blev en väldig framgång trots att jag nu hade upptäckt företagets uppenbara trovärdighetsproblem, medan Berkshire Hathaway hade gett mig 40% uppgång i dollar men avsevärt mycket mindre i svenska kronor. RABT hade gett en smärre förlust men det innehavv tillsammans med PA Resources-positionen var båda mycket lärorika för mig. De lärde mig rent praktiskt något jag hade vetat tidigare i teorin: att hålla mig till saker jag faktiskt kunde göra någorlunda bra bedömningar av. Rederier och oljebolag med tveksam intjäningshistorik och problem med trovärdighet hos ledningen tillhörde inte den kategorin.

Vid den här tiden sålde jag också av alla mina fonder och valde att modellera om hela portföljen till aktiv investering. Dessutom köpte jag in mig i Swedish Match, vars stabila kassaflöden, otroliga marknadsposition och aktieägarvänliga policies verkade undervärderas av marknaden till priset 153 kronor.

*Bra lathund här. Vad man får göra är helt enkelt att helt subjektivt försöka värdera olika faktorer såsom sannolikheten för högre bud, hur mycket man förlorar på en misslyckad affär, hur lång tid det tar innan man får sina pengar i snitt vid en lyckad affär och sätta in detta i en Kellyformel, sedan kan man mer eller mindre ignorera allokeringen som formeln ger på grund av risk of ruin och Warren Buffetts regel nr 1 och 2. Det intressanta är snittavkastningen och ifall den möter ens avkastningskrav.

Del 1 – 2008

Jag tänkte nu i samband med årsskiftet redogöra för min investeringskarriär hittills, i kronologisk ordning. Allting ifrån milstolpar och misstag till förändringar i mitt tänk, i den mån jag kan komma ihåg allt detta.

Min investeringskarriär började den 12 juni 2008. Då sålde jag av mina gamla roburfonder med avsikt att köpa Avanza Zero för hela kakan. Månaderna innan hade jag blivit alltmer uppmärksam på hur dysfunktionell hela fondbranschen var och hur omedvetna konsumenterna faktiskt var om vilka produkter de investerade i. En tidigare upplevelse, då jag efter att ha tjänat förhållandevis ansenliga summor för min ålder, varit hos en ”rådgivare” på Swedbank och blivit inskjutsad i olika tidsbundna fond-i-fond-konstruktioner (en av dem fick jag den sista utbetalningen ifrån så sent som i år) och att ha läst om EMH-teoretikers kritik av fondbranschens avgifter för ett jobb de faktiskt inte klarar av – att slå index – bestämde jag mig för att undvikande av avgifter var mitt största mål. En bok som trots sitt banala upplägg gjorde stort intryck på mig var The Coffehouse Investor, i vilken författaren Bill Schultheis gör processen kort med aktiemäklares och bankanställdas tips och rekommendationer och rakt av rekommenderar indexinvestering med så låga avgifter som möjligt för alla människor. En inställning jag fortfarande hyser stor sympati för.

Vid den här tiden lärde jag också känna David, som förvisso också förespråkade indexinvestering över vanligt fondsparande men förstås framförallt hade tagit intryck av Ben Graham skola. Innan detta saknade jag helt kunskap om finansmarknaderna, men efter månader av idog övertalning började även jag läsa på om Graham och Buffett. Idén att köpa 50 öre för en 1 krona slog mig som logisk, men att privatinvesterare skulle kunna göra detta var jag fortfarande inte säker på. David övertygade mig så småningom om motsatsen, bland annat genom att lära mig väldigt mycket om vad som kommit att bli en av våra bästa investeringar, nämligen Avanza. Efter att ha läst först The Intelligent Investor, sedan The Warren Buffett Way och efter det Peter Lynch och en hel del andra böcker var jag fast.

Under hösten köpte jag Avanza-aktier till ett snittpris om 75 kronor, men jag vågade inte lägga allt för mycket av mina ägg i samma korg och köpte även H&M till 247 kronor (före split) samt Handelsbanken. Allihop stod också i de kommande rapporterna, i enlighet med min kanske inte så extremt insiktsfulla analys, emot finanskrisens hårda tider väldigt väl intjäningsmässigt. Aktiernas pris skonades däremot inte i någon speciellt stor utsträckning, i synnerhet inte Handelsbankens. Eftersom jag inte var helt bekväm med min egen förmåga att analysera aktier köpte jag också Skagen Global och Kon-Tiki för mindre delar av portföljen, redan här alltså ett stort avsteg ifrån EMH-perspektivet.

Senare under vintern gjorde jag dessutom ett riskarbitrage i Tanganyika Oil, ihop med David, som vi trodde riskavvägt skulle ge någonstans runt 70% i annualiserad avkastning. Spreaden mellan budpriset och marknadspriset var högt på grund av den extrema marknadsoron och med det kollapsade oljepriset i åtanke låg farhågorna om att de kinesiska köparna skulle dra tillbaka anbudet som en våt filt över kursen. Affären försenades förvisso med en månad till efter nyåret, och spreaden ökade då ännu mer, men affären gick igenom och en 15-procentig vinst på dryga två månader från första inköpet kunde räknas hem. Faktumet att jag lade upp emot 20% av portföljen i det här arbitraget gjorde att jag stod emot marknadens nedgångar förhållandevis väl, trots min stora exponering mot large caps i fritt fall.

Strax innan årsskiftet bestämde jag mig också för att så sakteliga börja vikta om mot mer aktieinnehav, istället för att som tidigare ha portföljen indelad i en fast satt passiv del med fondinnehav och en aktiv del med aktieinnehav. Vid årsskiftet hade jag också fortfarande en kassaandel på över 30% – något som under nästa år tillsammans med i förhållande till portföljen ansenliga insättningar skulle komma att hjälpa mig ordentligt att avkasta desto bättre under 2009.

Påfyllning av ZhongDe

Eftersom jag i dagens läge har haft svårt att finna fina bolag i Sverige till rimliga priser så har jag undersökt min portfölj och de olika marknaderna lite närmare de senaste veckorna. Mina innehav i HM och Fenix Outdoor utgör tillsammans lite över 50% av min portfölj för tillfället. Jag känner att dessa två innehav är de jag är bekvämast med, både vad det gäller insyn och dagens värdering. Dock ser jag varken HM eller Fenix Outdoor som några superkap till dagens priser men i perspektiv till vad andra företag värderas till så är jag mycket nöjd med dessa. Mycket har ju hänt de senaste två åren och det är inte samma julafton nu som det var för två år så att säga.

Ett annat innehav som tidigare utgjorde en större del av min portfölj är Zhongde Waste Tech som jag skrivit om en del, bland annat i en kort analys. Jag har tidigare nämnt att jag inte kommer öka denna position på grund av att den utgjorde en såpass stor del av mitt totalbelopp men nu när både euron och marknadsvärderingen tappat rejält så kunde jag helt enkelt inte motstå.

För att kort beskriva ZhongDe så är det ett tyskt/kinesiskt företag som är verkande på den kinesiska marknaden och säljer skräpstationer. För två år sedan sålde de mest små skräpstationer till bland annat industrier och sjukhus för behandling av dess restprodukter. Inom detta segment låg både marginaler och avkastning på investerat kapital på riktigt fina nivåer. Under krisen 2008 så avtog dock efterfrågan ordentligt på dessa små skräpstationer, vilket gjorde att ZhongDe gick över till att bygga större skräpstationsprojekt som dessutom har möjligheten att utvinna energi ur förbränningsprocessen. Dessa projekt har absolut inte lyckats nå samma marginaler eller avkastning på investerat kapital men det har däremot hållit ZhongDe flytande.

Hur som helst värderas nu aktien till 7,6euro på Xetra vilket är ett tapp på cirka 35% sedan jag sist köpte och i dagens läge motsvarar den totala marknadsvärderingen ungefär företagets kassa på 98m euro. Utöver detta finns cirka 30m euro netto i andra tillgångar och bolaget har inga långsiktiga skulder. Resultaten ZhongDe har presterat de senaste två åren har varit runt nollstrecket så det är inget att hurra över men vaknar deras vanliga marknad för små skräpstationer till liv igen så ser jag en stark potentiell uppsida. Förhoppningsvis är det tecken på det vi får se den 29e april när årsredovisningen släpps!

Värdeinvesteraren 1 år!

Jag har inte skrivit på ett bra tag som ni förmodligen märkt. Min tid har helt enkelt berövats av annat än investering. Hur som helst tänkte jag berätta att Vardeinvesteraren.nu nu har fyllt ett år. Jag hoppas ni har uppskattat sidan och allt som jag, Hugo, David och Gilmour har skrivit.

Eftersom året 2010 nu är slut så tänkte jag sammanfatta mitt år eftersom jag varit dålig på att uppdatera sidan om min portfölj. Avkastningsmässigt har mitt år inte varit något kanonår. Allt som allt slutade jag ca 4% bakom mitt jämförelseindex. Detta är ju inget jag är nöjd men jag ska ändå inte klaga eftersom inget av mina innahav har råkat ut för någon riktigt negativ överraskning.

Jag har gjort ganska få transaktioner under året. I början av året så köpte jag Alfa Laval till en genomsnittskurs på 101,73kr. Jag köpte även en stor position Zhongde Waste Technology(Xetra:ZEF) i förhållande till mitt totala depåvärde för 11,7euro. Under maj månad fyllde jag även på min position i Fenix Outdoor så mitt totala innehav fick genomsnittskursen 130kr. Vid detta tillfälle köpte jag även en position i HM till en genomsnittskurs på 210kr (420kr innan split).

Innan årsskiftet sålde jag av ca 10% av min kapitalförsäkringsdepå för uttag/omplacering. Försäljningen bestod av hela min position i Life Partners Holding Inc (NASDAQ:LPHI) samt 65% av min Alfa Laval position.

Nu till utvecklingen av mina innehav. Zhongde Waste Tech har inte hittat tillbaka till de volymer på små skräpstationer som de hade innan finanskrisen vilket är synd då detta har visat sig vara den mest lönsamma verksamheten. Vinsterna från de stora skräpstationer som Zhongde har byggt under året har inte börjat rinna in ännu. Förhoppningsvis visar sig dessa under det kommande året även om lönsamheten inte lär bli lika bra som lönsamheten på de små skräpstationerna. Detta har väl varit den största besvikelsen i form av kursutveckling. Jag känner mig dock inte orolig över detta innehav då jag fortfarande känner att det finns mycket värde i företaget.

Fenix Outdoor har utvecklats mycket positivt och jag har ingenting att klaga på över det innehavet. Swedish Match känner jag mig också väldigt bekväm med och där var de inga större överraskningar. Jag ångrar självklart att jag inte tog en större position i SM när jag väl köpte. Alfa Laval har också utvecklats bra. Jag kände dock att jag ville ha en mindre position där vilket gjorde att det var en del av de pengarna jag valde att flytta om.

Activision Blizzard(NASDAQ:ATVI) har jag ägt i ca två år nu och avkastningsmässigt har det inte varit den bästa resan. Den andra delen av 2010 visade dock ATVI styrka med först Starcraft 2 som sålde mer än en miljon exemplar första dagen och tre miljoner exemplar första månaden. ATVI kom även med titelt Call of Duty: Black Ops i det sista kvartalet som den 22a December hade sålt exemplar för mer än en miljard dollar. Den nya World of Warcraft expansionen släptes även den i det sista kvartalet 2010 och har sålt väldigt mycket samtidigt som de håller prenumeranterna underhållna. World of Warcraft har nu över 12 miljoner prenumeranter. ATVI’s framtid tycker jag ser väldigt ljus ut när Blizzard gång på gång stärker sin ställning bland de mer seriösa spelarna genom att ta tid på sig och göra färdiga, balanserade och mycket stimulerande spel. En häftig grej är att man numera även kan . Med en titel som Diablo3 för nästa år behöver man helt enkelt inte vara orolig. Förhoppningsvis hittar Blizzard i framtiden även ett rimligt sätt att ta ut regelbundna avgifter för alla sina underbara spel utan att publiken klagar för mycket. Det är de helt enkelt värda med tanke på hur mycket tid och pengar de lägger på underhållning och balansering av deras spel i jämförelse med konkurrenter.

Odd Molly som jag har haft i ca två år var dock en besvikelse i år. Allt som allt är jag väl ganska jämt upp på det innehavet men det är tråkigt när det såg så bra ut ett tag om man ska vara resultatorienterad. Hur som helst har de fått ett par fina priser för sina kollektioner i år vilket är roligt även om försäljningen inte visat samma positivitet. Jag är glad över att det är en liten position då jag faktiskt ångrar köpet lite. Jag vet att jag och David diskuterade det för något år sedan. När jag köpte det såg det väldigt billigt ut och jag hörde mycket gott om deras produkter av vänner vilket gav mig ett starkt intryck av att det fanns långsiktigt värde i företaget. Det är dock svårt med mode, bara de tidslösa produkterna är värda att hålla långsiktigt. Om detta gäller Odd Molly (vilket jag trodde när jag köpte) kan bara tiden visa.

Detta blev en ganska lång post så jag ska ta och avsluta den nu och ta och länka till min uppdaterade portfölj. Jag kommer titta igenom en hel del företag den kommande månaden och håller er uppdaterade om jag hittar något jag tycker ser intressant ut. Jag tycker dock att de flesta svenska företagen ser dyra till mycket dyra ut nu. Så möjligheten finns att jag även tar en ordentlig titt på resten av Skandinavien.

Inflation, en förödande form av skatt

I olika sammanhang, som såväl privatperson som investerare, kommer man ofta i kontakt med begreppet inflation. Inflation är i praktiken detsamma som en kostnadsökning på varor och tjänster inom en ekonomi, och kan uppkomma av flera olika anledningar. Ett vanligt sätt för inflation att uppkomma är att penningmängden ökar till följd av att underskott i de offentliga finanserna, då detta finansieras via centrala nyupptagna lån.

Varför inflation?

De senaste åren har just statliga budgetunderskott varit aktuella. Statsfinanserna i såväl USA som i olika delar av Europa har ifrågasatts, och i dagarna klubbades ett krispaket igenom för Greklands svårt sargade ekonomi. Greklands “krispaket” är ett i mängden av krispaket som klubbats de senaste åren, och sedelpresserna har gått tungt i såväl USA, Storbritannien och centraleuropa. Även Sverige har haft budgetunderskott och krispaket, men i det stora hela ser det lite bättre ut för oss rent statsfinansiellt. Warren Buffett har beskrivit ett bet på en valuta som ett bet för den regering som sköter landet, och det troliga blir då att det som kommer följa i efterdyningarna till dessa mångtaliga och enorma krispaket, är påtaglig inflation.

Risker med inflation

Vad är då de faktiska och praktiska riskerna med inflation för dig som sparare? Det uppenbara, är att du som privatperson får mindre köpkraft på de pengarna du redan har tjänat in. Beträffande den löpande konsumtionen kompenseras detta förvisso av löneökningar, men inflation har en påtaglig effekt på det kapital du redan samlat ihop, och blir därmed en påtaglig fara för såväl sparare som investerare. I denna artikel http://www.valueinvesting.de/en/inflation-equity-investor-by-warren-buffett.htm, publicerad av Warren Buffett i Fortune Magazine redan 1977, men fortfarande aktuell idag, beskriver Buffett problemet med inflation:

“The arithmetic makes it plain that inflation is a far more devastating tax than anything that has been enacted by our legislatures. The inflation tax has a fantastic ability to simply consume capital. It makes no difference to a widow with her savings in a 5 percent passbook account whether she pas 100 percent income tax on her interst income during a period of zero inflation, or pays no income taxes during years of 5 percent inflation. Either way, she is ‘taxed’ in a manner that leaves her no real income whatsoever. Any money she spends comes right out of capital. She would find outrageous a 120 percent income tax, but doesn’t seem to notice that 6 percent inflation is the ecnomic equivalent.”

Inflation går alltså att ses som en sorts skatt på alla sparares fria pengar. Det är förmodligen så, att den vanlige skattebetalaren inte i realiteten förstår vad denna skatt faktiskt innebär för dess framtida köpkraft.

Skydda sig mot inflation

Vad blir då lösningen för dig som investerare, för att skydda dig mot de ödesdigra effekter inflation ger? Eftersom inflation fungerar på det sätt att det gynnar konsumtion av dina pengar idag över att konsumera dem imorgon, så blir inflationsskydd centralt i syfte att som minst upprätthålla och förhoppningsvis även utöka din köpkraft över tid. Även här har Warren Buffett ett svar, vilket ges i följande video http://www.youtube.com/watch?v=yjwSNQBmx7A . Buffett talar här om att investera i bra företag. Bra företag uppvisar en tendens att de kan upprätthålla sina realpriser över tid, på grund av stor inneboende pricing power. Företag som kan höja sina priser i takt med inflationen, eller till och med höja priserna snabbare än priserna ökar till följd av inflationen, kommer alltså kunna bevara sina investerares (aktieägares) pengar över tid i och med att de har förmågan att bibehålla eller till och med utöka sin intjäning utan att binda mer kapital vid tider av inflation. Sunda och stabila företag som Swedish Match samt H & M är två goda exempel på denna typ av företag.

Och ifall man vill gå att bli valutaspekulerare, så finns det nog inget bättre att konstatera att det är fruktansvärt svårt att veta vilken valuta som tappar mer än en annan valuta över tid. Med sunda statsfinanser är dock min bedömning, att Sverige på lång sikt har förutsättningar att i alla fall bibehålla (men förmodligen utöka) sin köpkraft gentemot andra europeiska länder (alltså gentemot Euron). Detta är dock ett klart lekmannamässigt bet från min sida, och ingenting jag själv baserar mina investeringsbeslut. Med risk att bli långrandig, lämnar jag därmed diskussionen. Fortsätt gärna i vårt forum: http://vardeinvesteraren.nu/forum/ ! Jag lovar att göra mitt bästa försök att svara på alla eventuella frågor beträffande såväl inflation som om annat. Till min hjälp har jag flera duktiga skribenter. Välkomna!

Väl mött,

David

Sveriges män väldigt spekulativa?

Hej, jag är fortfarande ganska sjuk så jag och Hugo har inte kunnat sätta oss med en analys än men vi hoppas att vi ska hinna göra analysen av Alfa Laval nästa vecka efter att jag tillfrisknat och Hugo blivit klar med sina två tentor.

Män vs Kvinnor

Hur som helst hittade jag en gammal artikel om aktiesparandet i Sverige på bloggen 40procent20år. Det är skrämmande för mig att se männens fem favoritinnehav då detta är bolag som jag inte gillar alls. De aktier som utgör männens fem favorit innehav är Switchcore, SAS, Morphic, Mobyson och Pricer. De flesta av dessa har inte ens gjort vinst senare åren och både Pricer och SAS som har gjort det är väldigt instabila. Priserna dessa aktier handlas till är bedrövliga och spekulationsfaktorn är väldigt stor.

Kvinnornas fem favoritaktier ser betydligt bättre ut i form av Cardo, Billerud, SEB, SHB, H&M. Även om jag inte är jättepositivt inställd till alla dessa så ser det fortfarande ut som julafton i jämförelse med männens aktier. Hennes & Mauritz och Svenska Handelsbanken är riktigt fina bolag, de andra har jag inte jättebra koll på men det är i alla fall mindre spekulativa än männens favoritaktier.

Jag kan även tänka mig att kvinnorna är mindre insatta och sitter på sina aktier en längre tid vilket inte är något som skadar med t.ex. Hennes & Mauritz som de förmodligen har en bra förståelse för och är ett utomordentligt företag. Männens favoritinnehav ger mig en föreställning om att det byts fram och tillbaka mellan Dagens Industris nya tips för dagen.

Man borde dvs köpa en billig indexfond eller låta kvinnan i hushållet styra sparandet om man inte är insatt! Det är säkert bättre avkastning på trisslotter än männens favoritaktier i längden, fast man ska inte underskatta människans natur var det gäller spekulation…