Del 2 – 2009

I början på januari 2009 fick jag in pengar från Tanganyika-affären på mitt konto och satte en del av detta i ett liknande arbitrage i rederiet Broström, som hade fått ett anbud av Maersk. Det verkade vara ett i alla avseenden tämligen säkert case. När ett så oerhört mycket större företag som Maersk köper upp ett relativt litet som Broström försvinner mycket av oron som ibland finns kring uppköpssituationer. Att myndigheter ska ha invändningar av antitrustkaraktär blir oftast mindre sannolikt samt att finansieringsbekymmer knappast lär dyka upp. I Tanganyikas fall var det kinesiska staten som ytterst stod som garant för finansieringen (huvudägare) medan Maersk förstås är ett av de största företagen i världen i sin bransch och det 147:e största av alla i världen (2010).

Vad det gäller arbitraget i Broström var spreaden mindre men tidshorisonten kortare. Snittiden för mitt innehav blev 10 dagar och jag gjorde dryga 3% på affären., vilket förstås icke-riskjusterat blir över 100% i annualiserad avkastning, något jag förstås inte förväntade mig att göra i snitt på affären* . Hursomhelst var det nog även utan lyxen att kunna titta i backspegeln en bra affär, även om jag inte lyckades göra det med någon extremt stor andel av portföljen (~10%) både på grund av halvdålig likviditet och uppbundna tillgångar.

Senare i januari fick jag också köpt en hel del PA Resources-konvertibler, vilket jag har skrivit ett långt inlägg om här, så låt mig inte uppehålla er vid det igen.

Under våren gjorde jag en hel del köp, bland annat Berkshire Hathaway och mer Handelsbanken till 90 kronor, vilket mitt under den brinnande finanskris får anses vara årets ”bäst” tajmade köp. Jag gjorde också ett annat köp som visar på min relativa oerfarenhet som investerare, vilket var en investering i Rederi AB Transatlantic, RABT. Ett annat rederi alltså, men den här gången som en långsiktig investering. Jag hade tittat på deras historiska siffror samt deras balansräkning och tyckte mig finna säkerhet i detta. Men icke, deras flotta var ganska gammal (och flera av fartygen enkelskroviga, vilket med hänsyn till oron för oljeläckage är rena dödsdomen för dem på andrahandsmarknaden) och hursomhelst är värderingarna av fartyg efter år av högkonjunkturer och måhända lite för långsam nedskrivning av tillgångarna inte mycket att lita på.

Självklart var jag inte kompetent att värdera RABT:s flotta, men att döma av pengablödandet sedan dess borde den inte ha värderats till över skrotvärdet. Jag ser i den här affären något av en parallell till Warren Buffetts köp av Berkshire Hathaway – en investering i en kapitalintensiv bransch med dålig och slagig avkastning på eget kapital. I mitt fall var det förstås ännu värre eftersom jag verkligen inte förstod branschen, något Buffett säkerligen gjorde men ignorerade med hänsyn till företagets tillgångar.

Under våren sålde jag också mina H&M-aktier till 330 kronor (före split). Därefter följde en lite mindre intensiv tid då jag, förutom ett köp av Castellum-aktier, slutade handla aktier allt eftersom börsuppgångarna från vårens bottennivåer fortsatte. När jag hittade Bahnhof i slutet på juli fick jag dock börja köpa igen. Aktien handlades till multiplar som i paritet med övriga börsen men växte med 50% per år vid tillfället.

Hela bolaget kostade under 100 miljoner kronor och verkade gå mot runt 10 miljoner efter skatt i årsvinst samtidigt som man växte starkt i kundantal (för 2,5 år sedan var företagets profil väldigt mycket mer lutad mot privatsidan än den är nu). Det var helt enkelt väldigt billigt, men detta berodde i mångt och mycket på den då usla likviditeten i aktien. Många har klagat på likviditeten hos småbolagsaktier idag, men Bahnhof under den här tiden var sällsamt illikvid för att vara ett välmående, vinstgivande företag, vilket förstås berodde på att så många aktier hade varit i huvudägarnas händer så länge. Hursomhelst lyckades jag köpa en del aktier till runt 10 kronor, men jag fortsatte bygga på positionen under hösten då aktien stadigt steg hela tiden – kanske en effekt av ägarspridningen under våren men säkerligen också av fortsatt bra resultat – något som var psykologiskt svårt trots att jag var så övertygad om företagets kvaliteter.

Under sensommaren och hösten sålde jag mina innehav i PA Resources, Berkshire Hathaway och Transatlantic. PA Resources blev en väldig framgång trots att jag nu hade upptäckt företagets uppenbara trovärdighetsproblem, medan Berkshire Hathaway hade gett mig 40% uppgång i dollar men avsevärt mycket mindre i svenska kronor. RABT hade gett en smärre förlust men det innehavv tillsammans med PA Resources-positionen var båda mycket lärorika för mig. De lärde mig rent praktiskt något jag hade vetat tidigare i teorin: att hålla mig till saker jag faktiskt kunde göra någorlunda bra bedömningar av. Rederier och oljebolag med tveksam intjäningshistorik och problem med trovärdighet hos ledningen tillhörde inte den kategorin.

Vid den här tiden sålde jag också av alla mina fonder och valde att modellera om hela portföljen till aktiv investering. Dessutom köpte jag in mig i Swedish Match, vars stabila kassaflöden, otroliga marknadsposition och aktieägarvänliga policies verkade undervärderas av marknaden till priset 153 kronor.

*Bra lathund här. Vad man får göra är helt enkelt att helt subjektivt försöka värdera olika faktorer såsom sannolikheten för högre bud, hur mycket man förlorar på en misslyckad affär, hur lång tid det tar innan man får sina pengar i snitt vid en lyckad affär och sätta in detta i en Kellyformel, sedan kan man mer eller mindre ignorera allokeringen som formeln ger på grund av risk of ruin och Warren Buffetts regel nr 1 och 2. Det intressanta är snittavkastningen och ifall den möter ens avkastningskrav.

Sammanfattning 2010

2010 var inget väldigt händelserikt börsår för min del och turnovern i portföljen var låg. Tyvärr föll jag kort när det gällde motivationen att läsa och lära, men det är nog ett kroniskt tillstånd i mitt fall. Värderingarna när året började var ganska höga och även om makron fortsatte återhämta sig, så känns inte indexavkastningen välmotiverad. Det finns rätt mycket som pekar på att avkastningen som en investerare från den här punkten och framåt kan förvänta sig är modest.

Jag ägde Castellum men sålde tidigt under våren för att jag inte gillade ägarbilden i företaget, kompensationerna till ledning eller tyckte mig förstå dynamiken på fastighetsmarknaden tillräckligt väl för att hålla aktien när den värderades signifikant över värdet på fastighetsbeståndet. Resultatmässigt får det sägas vara en usel försäljning och David har nog annat att säga om fastighetsaktier än åsikterna jag har haft under året och fortfarande har. Det är inget rally jag känner mig ledsen över att ha missat, hursomhelst, eftersom jag hade varit dumb money i sammanhanget.

Öresundstraden var annars den största affären jag gjorde under året. Jag började med att lägga 10% av portföljen i bolaget för att vid HQ-kraschen sedan öka till 30%, när aktien handlades i spannet 90-100. Allt som allt underpresterade den här affären rätt så kraftigt gentemot index och alternativkostnaden av att sälja av Swedish Match-aktier för att köpa Öresund gjorde det hela rätt mycket värre. Men det är samtidigt ganska remarkabelt att jag faktiskt gjorde en del pengar på Öresund trots att scenariot som utspelade sig var bland det sämsta som överhuvudtaget kunde hända. Riskjusterat är jag övertygad om att det var ett väldigt fördelaktigt bet.

Under året har jag även ökat i Bahnhof och Avanza vid tillfällen. De senaste ökningarna skedde på 23,50 och 219 respektive. De är fortfarande mina största innehav och de bolag som jag är absolut säkrast på har en fantastisk företagskultur och imponerande ledning. Ingen av dem är oerhört undervärderad, men de enorma kvaliteterna som finns inom organisationerna kommer att hjälpa dem att som minst motsvara förväntningarna framöver.

Homemaid var en ny position som jag tog under hösten och har ökat i några gånger. 6% av portföljen ligger nu i Homemaid och det ska bli intressant att följa och se hur min ganska simpla analys står sig (inte simpel som i ytlig, utan som i enkel). Även om utvecklingen inte blir bra så har jag svårt att se hur det låga priset inte ska skydda väldigt väl här.

Allt som allt är jag mäkta nöjd över att ha överpresterat index med cirka 10 procentenheter (grov uppskattning, jag ser ingen poäng med att räkna efter exakt vid varje årsskifte utan tänker mig utvärderingar med kanske 5 års mellanrum) ett år som det har gått så otroligt starkt. Både logik och empiri pekar mot att man som contrarian ofta underavkastar bra börsår och överavkastar dåliga börsår – något som Buffett påtalade redan i sina första partnership letters i slutet av 50-talet. Allra helst om man har mycket placerat i förhållandevis illikvida tillgångar, i likhet med mig. Effekten av att vara rigid värdeinvesterare bör ju också logiskt bli att man antingen sitter väldigt likvid vid höga marknadsvärderingar eller i papper som uppvisar väldigt liten korrelation med övriga marknaden.

År 2011 håller jag koll på ett antal micro och small caps och hoppas jag kan göra något med mina likvida medel (cirka 15% av portföljen) snart. Exakt vad jag tittar på vill jag inte gå in i detalj på av likviditetsskäl. Nu har jag inte fullt så mycket storhetsvansinne att jag tror att jag har någon särskilt stor påverkan, men vissa saker jag tittar på är helt enkelt sanslöst illikvida. I fallet Bahnhof gjorde jag en blunder som gick ut med mitt innehav lite för tidigt, vilket mycket väl kan ha kostat lite extra i inköpspris (då hade jag redan legat på köp periodvis under ett halvår och trodde helt enkelt inte att jag skulle öka mer).

Med nuvarande marknadsvärderingar bränner pengarna dock inte hål i fickorna och jag kan kosta på mig att sitta lugnt och vänta.

God jakt år 2011!