Historielösheten hos Swedbankhaussarna

Vill bara passa på att skriva om en älsklingsaktie i investeringsbloggosfären. Nämligen Swedbank. Onekligen har man haft en otrolig resa om man investerade på botten mitt under brinnande finanskris och har hållit tills nu. Detta verkar ha stigit många åt huvudet, för superlativen kring Swedbank sparas det knappast på. Jag reagerade särskilt för ett tag sedan på en bloggkollegas sturska uttalanden om att Swedbank är en aktie “helt i Buffetts anda”, vilket bara är fullkomligt bisarrt.

Analysen gick som följande: 1) Swedbank har många kunder 2) ledningen av idag har lärt sig av historien. Punkt 1) går förstås inte att ifrågasätta i sig, Swedbank är onekligen Sveriges största bank på privatmarknaden. Saken är bara den att storlek till varje pris och snabb expansion är ett ohyggligt dåligt strategival för en bank, något som åskådliggjorts i en mängd olika bankkriser som endast med hjälp av statliga räddningspaket lösts utan att att ruinera alla med kopplingar till verksamheten. Att anta att bara för att aktieägarna klarade sig lindrigt undan med lite utspädning under den gångna krisen, så kommer staten inte att gå hårdare åt misskötta bankers aktieägare i framtiden är ett stort misstag.

Angående 2) kan en viktig historisk lektion i sammanhanget vara 90-talskrisen . Det tog alltså 16 år mellan krascherna på grund av urskillningslös expansion. Samma incitament fanns och finns på plats för agenterna inom organisationen. Kontorscheferna har all anledning att låna ut hejvilt för att få sina lokala siffror putsade. Cheferna på riksnivå har ingen anledning att strama åt regelverket eftersom de tjänar massor av pengar kortsiktigt på sina bonusar ifall expansionen får fortsätta bara ett litet tag till. En enkel risk/reward-analys ger vid hand att den strukturen som de flesta banker har alltid kommer att leda till överutlåning. Att enskilda personer inom organisationen är införstådda med detta är helt oviktigt eftersom deras incitament går på tvärs med aktieägarnas intressen ändå. Och företagsledningar är sällan några perfekta altruister…

Det finns två extremt viktiga faktorer vid värdering av bankverksamhet. Dessa är historiska kreditförluster över lång tid samt ersättningsstrukturer för styrelse och ledning. Swedbank är fullkomligt genomuselt när det kommer till båda dessa. Hur ska man kunna bedöma uthållighet i intjäningen när den enda anledningen till att kreditförlusterna inte välter verksamheten är att staten går in och räddar dem i olika former med några års mellanrum? Hur ska de få bukt med kreditförlusterna när alla strukturella faktorer gör att de anställdas incitament förblir helt felaktiga?

Minnet är kort i bloggosfären. Man har redan glömt hur det såg ut den senaste finanskrisen.