Värdeinvesteraren

[Johan__]

Det mest osexiga som finns bland creddiga värdeinvesterare är diversifiering. Portföljen ska gärna vara koncentrerad till att bara innehålla ett fåtal bolag för att maximera avkastningen.

Vore intressant att höra hur t.ex. Gilmour motiverar kärninnehav som Bahnhof och Homemaid ur ett riskperspektiv:

Aktietorget - Large cap?
Sverige-exponering - Om vi varit irländare istället?
Storlek på företag - Gigant dödar uppstickare?
Antal - Om den svarta svanen kommer?
Stora engångsbelopp i portfölj från tex poker, arv etc som inte kan gnetas tillbaka om förlorade?

[Vardeinvesteraren]

Jag vet inte exakt hur gilmours portfölj ser ut men jag håller med dig på vissa punkter. Jag sprider gärna mina (relativt få) innehav på olika länder även om majoriteten av portföljen är svenska innehav. Jag håller även med om att ha stora delar av ens portfölj i små bolag är riskabelt. Däremot kan jag se det motiverat ifall man har speciellt bra insikt i bolaget och branschen eller om bolaget agerar i en tråkig och "stabil" bransch.

Storlek på företag kan jag dock se som en nackdel i vissa fall då det oftast är trögt och kräver mycket om något behöver förändras eller effektiviseras. Så storlek behöver absolut inte döda uppstickare enligt mig. Tvärtom så har en uppstickare i en tråkig bransch som visar bättre effektivitet än konkurrenterna en stor potential enligt mig. Detta är speciellt sant i de branscher där marknadsföring och varumärke inte är lika viktiga.

Antalsfrågan är väl ett personligt val precis som de andra frågorna egentligen. Vad känner du dig trygg med? Sedan har valen av innehaven mer vikt än antal enligt mig. Jag äger förmodligen hellre 100% HM än 10st olika flygbolag.

Engångsbeloppet är ett problem ifall man inte delat upp insättningarna över en tid. Har man dock inte tänkt att sälja på ett par år och förväntar sig att börja jobba efter t.ex. studier så är det ju egentligen inte så farligt enligt mig. Det beror helt enkelt på vad man har för planer med livet.

[gilmour]

Inte sett inlägget förrän nu, ber om ursäkt för det.

Det mest osexiga som finns bland creddiga värdeinvesterare är diversifiering. Portföljen ska gärna vara koncentrerad till att bara innehålla ett fåtal bolag för att maximera avkastningen.

Vore intressant att höra hur t.ex. Gilmour motiverar kärninnehav som Bahnhof och Homemaid ur ett riskperspektiv:

Aktietorget - Large cap?
Sverige-exponering - Om vi varit irländare istället?
Storlek på företag - Gigant dödar uppstickare?
Antal - Om den svarta svanen kommer?
Stora engångsbelopp i portfölj från tex poker, arv etc som inte kan gnetas tillbaka om förlorade?

Förstås en väldigt intressant fråga som jag funderat väldigt mycket på. Först och främst skulle jag vilja döda intrycket att jag har någon extremt contrarian strategi med bara fokus på small/micro cap. Jag har 6 st innehav varav två stora large caps, ett mid cap, ett mid cap investmentbolag och två small caps. Dessutom för tillfället cirka 15% likvid i portföljen.

Homemaid är mitt minsta innehav (runt 5%) och det med klart störst osäkerhet i intjäningen. Vad det gäller Bahnhof så har jag inte medvetet allokerat en extrem mängd av portföljen i den aktien, utan det är en effekt av att aktien stigit över 100% från min första ingångsnivå och att jag fortfarande ser den som ganska undervärderad. Det är ju en fråga om att väga mot en alternativkostnad och jag har inte hittills sett några andra papper eller likvider som mer attraktivt. Jag ser det ändå som att det är en högre tröskel för att sälja ett innehav än att inte köpa, vilket gör att en högre allokering i ett befintligt innehav än man är bekväm att ha som ingång blir logiskt konsekvent.

Aktietorget - Large cap?

Jag är inte alltför insatt i vilka transparens- och redovisningsregler som exakt skiljer sig åt mellan de stora och de lite mindre listorna, men kortfattat så tror jag inte att den största risken ligger i de reglerna i sig, utan är bolagsspecifik. De stora listorna är absolut inget skydd mot att bli lurad av falsk bokföring, vilket HQ-fallet tydligt visar. Vill ett bolag fuska så går det att göra oavsett var man är listad, så det handlar snarare om bedömning av varje enskild ledning/styrelse än något annat. Sedan tror jag att small caps har större utsikter att avvika starkt från intrinsic value i värdering, och fokuserar kanske lite mer på dem av den anledningen. Men det är en annan diskussion.

Sverige-exponering - Om vi varit irländare istället?

Min sverigeexponering är inte en funktion av att jag är någon extrem bull på Sverige eller bear på andra marknader, utan på att det i allmänhet är svenska företag som jag har störst utsikter att förstå och lära mig något om, svårare än så är det inte

Storlek på företag - Gigant dödar uppstickare?

Kan jag inte identifiera faktorer som sannolikt skyddar uppstickaren från ett sådant händelseförlopp så är jag inte intresserad (på tok för oförutsägbart). Ett exempel är att jag hittills avstått från att köpa aktier i Tretti med just det argumentet. Jag vet att vi har snuddat vid ämnet tidigare, men vill du ha något mer utförligt svar så får du specificera dig lite mer.

Antal - Om den svarta svanen kommer?
Säg att man har 5 bolag som man anser vara undervärderade med lika viktning i portföljen. Jag tycker inte att en 20-procentig förlust (dvs konkurs) vid ett black swan-event är något extremt att hänga upp sig på. Det vi sysslar med är trots allt beräknat risktagande. Sen är det ju en viss skillnad i att ha en sådan portfölj bestående av starkt lönsamma och skuldfria bolag jämfört med att ha det i asset plays och turnarounds, i vilket fall jag inte skulle störtgilla en sådan allokering (men där får nog konkursrisken anses vara en vit svan i många fall).

Stora engångsbelopp i portfölj från tex poker, arv etc som inte kan gnetas tillbaka om förlorade?
Vi kan väl säga så här: om jag hade haft en lön med någorlunda vettig ratio mot portföljen så hade jag kanske börjat fundera på skuldsättning osv i större utsträckning. I övrigt hade jag kanske tänkt annorlunda om jag var lite äldre och hade en mer definierad yrkeskarriär att ta i beaktning (åt endera håll i riskvillighet, beroende på situationen).

Slutligen, vill jag poängtera att jag tycker det är en rätt dålig idé att gå ut med mindset att hitta något i en särskild sektor eller geografiskt område. Allt annat lika vill man förstås ha en extrem spridning. Men allt annat är inte lika. Framförallt blir margin of safety otroligt mycket mer luddigt och svårdefinierbart ju längre hemifrån man kommer och ju mer obekanta sektorer man tittar på.

[Johan__]

Några kommentarer på ovan:

Ang t.ex. Large Cap (vs aktorget) är det ju fler personer som följer och kritiskt granskar verksamheten. Tror skillnaden främst ligger däri snarare än i regelverket även om det också spelar roll. Inte undersökt saken men gissningsvis är olika former av skandaler väsentligen mer frekvent återkommande på småbolagslistor än på storbolagslistor.

Jag har inga problem med att förstå att vår(din) edge är större på smallcap Sverige än smallcap Mauretanien men jag tycker riskavvägningen är svårare än så. Det förefaller inte otroligt att vi skulle kunna få uppleva en lokal/regional härdsmälta under de närmsta 50-70 åren liksom hänt på t.ex. Island. Är definitivt för en koncentration av tillgångarna där de kan förväntas avkasta maximalt på medellång sikt men visst ger jag gärna upp några procent och allokerar en ansenlig del spritt utanför Islands gränser om min edge nu skulle funnits på just denna marknad. Denna diversifieringsvilja skulle öka desto rikare jag var.

[gilmour]

Några kommentarer på ovan:

Ang t.ex. Large Cap (vs aktorget) är det ju fler personer som följer och kritiskt granskar verksamheten. Tror skillnaden främst ligger däri snarare än i regelverket även om det också spelar roll. Inte undersökt saken men gissningsvis är olika former av skandaler väsentligen mer frekvent återkommande på småbolagslistor än på storbolagslistor. .

Det där skär ju åt båda hållen så att säga. Ju fler personer som kritiskt granskar verksamheten (i förhållande till totala antalet followers), desto mer sannolik är en effektiv värdering. Vad det gäller skandalration så tror jag vi sållar bort extremt mycket av det med våra enkla inledande screeners (lönsamhet i x år, måttlig skuldsättning, ledning och ägares intressen i fas med varandra). Finkalibrering tar sedan bort ytterligare risk. Kan man göra tillräcklig due diligence så bör det inte vara någon väsentlig skillnad riskmässigt helt enkelt. Och det man inte kan göra due diligence på är ju fullständigt oviktigt för oss (typ Countermine och vad de senaste skandalerna nu är)

Jag har inga problem med att förstå att vår(din) edge är större på smallcap Sverige än smallcap Mauretanien men jag tycker riskavvägningen är svårare än så. Det förefaller inte otroligt att vi skulle kunna få uppleva en lokal/regional härdsmälta under de närmsta 50-70 åren liksom hänt på t.ex. Island. Är definitivt för en koncentration av tillgångarna där de kan förväntas avkasta maximalt på medellång sikt men visst ger jag gärna upp några procent och allokerar en ansenlig del spritt utanför Islands gränser om min edge nu skulle funnits på just denna marknad. Denna diversifieringsvilja skulle öka desto rikare jag var.

Så länge det inte sker någon loss of principle så är jag okej med att ta den risken, som det är nu. Sannolikheten att svenska marknaden går till 0 är väl i nuläget ganska mycket mindre än (eller åtminstone likvärdig med) att alla västerländska marknader skulle gå till 0.

Relaterat till det läste jag om någon amerikansk fund manager som hade en korg med bolag i Nya Zeeland för ett par procent av portföljen eftersom han menade på att Nya Zeeland skulle vara det sista målet på jorden för en kärnvapenattack, och minst sannolikt att drabbas av efterdyningar med radioaktivitet osv. Det må vara hänt men jag tror inte direkt deras ekonomi hade varit sprudlande under ett sånt scenario och jag tror att man behöver ha bra mycket tillgångar för att kunna motivera en sådan allokering endast baserat på den logiken.