Är guld i en bubbla? Lite spånande med Google Trends

Ja, detta är ju en diskussion som förs intensivt på alla möjliga håll för tillfället. Det enkla svaret är: nej, det är inte i en bubbla; bubbelvärderingar uppkommer först när alla är överens om någonting. Att huspriser, tulpaner, oljan eller vad det nu vara månde bara kan gå upp, upp, upp och det finns ingen som argumenterar för motsatsen. Men det är ett för simplifierat svar, ärligt talat. I den pluralistiska internetvärlden finns det alltid folk som tycker olika om alla möjliga ämnen, så även guldets värdering. Förr i tiden drunknade den typen av motsatta åsikter totalt i bubbeltider, men nu kan man hitta dem lite överallt, åtminstone om man letar. Tittar man på det mer brett så finns det dock mer som tyder på att det faktiskt kan vara i en bubbla. Och när det börjar dyka upp sådana här saker, så börjar man faktiskt undra på allvar:

Google trends verkar dock vid en första anblick inte peka mot att guldet är i en bubbla (sökterm: gold):

null

Spikarna i graferna sammanfaller, bortsett från sökningar 2007, som jag inte har någon direkt förklaring på, misstänkt med OS, så ur analytisk synvinkel bör man bortse ifrån dem. I övrigt ser vi en ganska stadig uppåtgående trend, åtminstone de senaste åren, men verkligen inget dramatiskt. Givetvis kan korrelationen vara invers med priset också (söker man på oil eller housing market så ser vi att sökningarna förvisso ökat vid spikar, men så även vid kraftiga prisfall).

Om vi tittar på historiken för “gold bubble” så ser den desto intressantare ut:

null

En sökning som överhuvudtaget inte fanns före 2007! I somras peakade termen rejält i news reference volume, för att därefter minska till tidigare nivåer. Man kan ju hypotisera om att det är därför att motståndet till guldet veknat lite och att konsensus nåtts på marknaden (det vill säga sista stadiet i en bubbla), men det är ganska skakigt. Mestadels för att underlaget förmodligen är rätt litet i absoluta tal.

Ur ett värdeinvesteringsperspektiv är guld förstås helt meningslöst eftersom det inte har något intrinsic value. Det har inga framtida diskonterade kassaflöden och det finns inget heller inget arbitrage att dra nytta av genom att köpa guld till marknadspris (pantbanker som köper guld till långt under marknadspris värdeinvesterar däremot förstås i guld, i den mån deras arbitrage kan motiveras med margin of safety). Men guldets pris definieras endast och enbart (i den mån det inte har industriell nytta, vilket är av förhållandevis liten omfattning) av vad andra är villiga att betala för det. Det gör däremot inte att äga guld till ren spekulation, för detsamma kan sägas om våra vanliga papperspengar. De har inte heller något intrinsic value och ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle kalla en person som inte äger aktier, fonder, obligationer eller några andra tillgångsslag för en spekulant.

Som en hedge är guld och andra ädelmetaller fullt tänkbar i en korg. Med väldigt stor sannolikhet bättre än likvida medel, eftersom de är klart bättre att äga än papperspengar i inflationära tider. Men faktum kvarstår fortfarande: guld är ingen investering. Om någon kan motbevisa mitt argument för att guld inte har ett intrinsic value (över den gräns för vilket det har industriell användning) så är jag väldigt intresserad, för jag har hittills aldrig stött på några gångbara värderingsparametrar. Precis som att jag inte har en aning om hur kronan kommer att röra sig gentemot euron i framtiden, så har jag ingen aning om hur guld kommer att röra sig, och heller inga metoder för att utröna dess värde i förhållande till pris.

Kort om Bahnhofs VD-byte

En liten chocknyhet – nämligen att Anna Mossberg med omedelbar verkan lämnar VD-posten på Bahnhof – kom i förrgår och det finns väl egentligen inte speciellt mycket insiktsfullt som jag har att säga om saken. Några korta saker dock;

Negativt – Förutom det givna problemet i att man har tagit ett så grovt felbeslut, så genererar det förstås en del merkostnader. Uppenbarligen var inte Mossbergs ledarskapsstil eller approach till företagande stöpt i rätt form för att passa Bahnhof, något som förstås borde ha upptäckts i rekryteringsprocessen.

Positivt – Dels tycker jag det visar på självinsikt att så snabbt ompröva ett beslut som visat sig felaktigt. I ett sämre lett företag hade det kunnat ta år innan ett sådant misstag rättats till. Men det mest positiva i det hela är att man verkar ha tagit till sig vari problematiken med att rekrytera utifrån ligger och således gjort en 180-gradersvändning när man tillsatt efterträdaren Klas Westholm, som arbetat inom företaget i snart 6 år.

De mest beundransvärda företagen både i Sverige och i världen, jobbar extremt hårt med internrekrytering, och det tycker jag att man ska ta intryck av. Till viss del eftersom det leder till en garanterat djup kulturkännedom hos ledning, dels eftersom karriärsklättrandets negativa effekter på organisationen hålls till ett minimum och inte minst eftersom det, helt krasst, generellt är billigare. Dessutom är det en bättre morot för de anställda inom organisationen ifall inte yttre rekryteringar hela tiden sätts över dem i beslutskedjan och håller kvar lojal personal längre ner i hierarkin.

Winners’ curse – mer regel än undantag vid stora förvärv

Spelteoriska koncept kan på flera sätt vara hjälpsamma för ens mentala modeller när det gäller investering.

Saxat från Wikipedia:

The winner’s curse is a phenomenon akin to a Pyrrhic victory that occurs in common value auctions with incomplete information. In short, the winner’s curse says that in such an auction, the winner will tend to overpay.

wiki-sidan nämns IPO:s specifikt som ett område där winners’ curse är applicerbart, men jag skulle vilja påstå att det är minst lika överförbart på stora förvärv. Effekten av att ett känt bolag visar intresse för ett annat stort bolag leder ofta både till informella och formella budkrig. Precis som winners’ curse förutspår så går “priset”, det vill säga förvärvet, alltid till den agent som övervärderar priset mest… Nu kan det finnas undantag för detta; det kan vara så att värdet på ett förvärv är intrinsikalt högre för en agent än en annan. Dels på grund av att man undanhåller marknadsandelar från konkurrenter och dels på grund av att man i egenskap av av dominerande aktör ytterligare kan befästa sin position. Så går åtminstone teorin. Detta var förmodligen tanken med Googles förvärv av Youtube och Microsofts försök att förvärva Yahoo, till exempel.

Så här i efterhand är nog Microsoft rätt glada att Yahoo-budet inte godtogs och Youtube verkar mest vara en huvudvärk för duon Page och Brin, för trots att det är nätets tredje mest besökta sida (efter just Google och, just det, Facebook) så verkar det vara otroligt svårt att tjäna några pengar där. Inte heller Ebays köp av Skype blev någon framgångshistoria, och där är det smärtsamt uppenbart att ett groteskt överpris betalades för något som inte hade någon som helst relation med deras kärnverksamhet. Vad tänkte de på? Svaret är ganska enkelt. De som stod och står för tänkandet i sådana här sammanhang tänker sällan i första hand på hur de ska maximera värdet för aktieägarna. Istället tänker de på hur de bäst kan imponera på styrelsen, hur omsättningsökningar kommer att ge dem mer publicitet (och ibland kanske till och med mer pengar på fickan, med sällsynt dumt strukturerade incitamentsprogram) och gynna deras karriärer. Aktieägarnas intressen är en rätt bra bit ned på listan så länge inte detta har en direkt koppling till den omedelbara jobbsäkerheten eller det finansiella välbefinnandet hos beslutsfattarna, vilket tyvärr sällan är fallet.

Med de här biasen på plats bör man rygga tillbaka när man ser storvulna förvärvsplaner hos ledningsgrupper, men även om ledningen faktiskt är stora aktieägare i företaget så bör man vara på sin vakt. Trots att deras intressen ligger i linje med våra i egenskap av investerare, så är de inte immuna mot vad som händer runtomkring dem. Se upp för när de börjar prata överdrivet mycket om vad konkurrenterna gör, allra helst när det tas upp som argument för ett förvärv. Inte nog med att det är ett mycket dåligt och ovidkommande argument, det nästan garanterat omöjliggör överavkastning. Hur ska man kunna få bättre resultat än konkurrenterna om man gör exakt samma sak? Jag menar inte att det finns något värde i sig i att vara konträr, men ifall det inte finns någon bevisad uppsida i att handla i enlighet med hur alla andra handlar så är det inget argument att hänvisa till det heller.

Att tendera mot överbetalning för något som det på förhand är svårt att värdera alls är inte bara ett ologiskt grepp. Det är faktiskt inte ens utvärderbart. I vanlig ordning ordning får jag slänga in ett avslutande citat, denna gång av husguden själv.

I have three boxes on my desk: In, Out, and Too Hard.


– Warren Buffett

Webcast med Anna Mossberg, Bahnhof

Här kan ni se en webcast med en presentation av Bahnhof av nya VD:n Anna Mossberg. En väldigt grundläggande överblick, förstås, och inte mycket nytt under solen egentligen, men vi får även höra lite om det något svårfattliga förvärvet av Sting Telecom. Jag tycker också det är väldigt trevligt att man till skillnad från i Allteles presentation pratar om EBIT istället för EBITDA och betonar lönsamhet nu. Vilken strategi som i slutändan är mest lyckosam står förstås skrivet i stjärnorna. Den avgörande skillnaden ligger istället i vilken av dem som man kan räkna hem idag. Lyckas Alltele med sin lite mer riskabla strategi, så kudos till dem. Det behöver inte ta ifrån Bahnhof någonting och jag tror mig veta bättre vad jag äger när jag har Bahnhofaktier.

Vi låter analytiker, börsjournalister och ambitiösa företagsledare räkna med marginallyft och andra ytterst osäkra faktorer och nöjer oss istället med hur verkligheten av idag är beskaffad. Eller för att låna några visa ord som jag sprang över på ett engelskspråkigt forum:

My best risk control is the “Sleep at night index”, it’s quite effective.